Inför finalen i Mästarnas mästare pratade Peter Forsberg inspirerat och nöjt i TV-rutan om de underliga tävlingarna han skall ta sig igenom dagen efter. Jag har varit förvånad över att dessa idrotts-stjärnor så med hull och hår tar sig an de underliga tävlingarna i Mästarnas mästare. Jag har haft svårt att hitta någon mening i dem. Det känns som hitte på-tävlingar mera skapade för att vara bra TV än för att vara bra sport.
Peter Forsberg myser och pratar om de underliga tävlingarna som en kul utmaning. Han verkar inte alls tycka att de är underliga utan ser fram emot att göra dem. För honom verkar det vara en tillfredsställelse att ta sig an och klara en utmaning. Det verkar som att utmaningen i sig är en större glädje än den aktivitet som skall utföras.
När jag läser på om Peter ser jag att han tidigt höll på med flera sporter och så småningom hamnade i hockey. Så är det nog med många idrottande barn. De gör lite av varje, och specialiserar sig så småningom. Där tror jag spontant att vi ryttare, åtminstone min generation, är annorlunda. De flesta av oss är egentligen inte intresserad av sport och utmaning, utan av hästar och ägnar oss därför inte åt så många andra aktiviteter. Men så finns ju de ryttare som är roade av utmaningar. De blir framgångsrika på tävlingsbanan.
Det var härligt för mig att se Peters tillfredsställelse när han pratade och tänkte på de utmaningar han skulle ta sig i kast med dagen efter. Jag kunde riktigt se hur han längtade efter att utföra de underliga tävlingarna. Jag förstod att denna längtan efter en utmaning är det som gör stora idrottare till stora idrottare. Det viktigaste för Peter Forsberg verkar inte vara att spela hockey. Hockeyn var ett sätt för honom att kanalisera sin längtan efter kamp och utmaning. Troligen blev det hockey av andra anledningar än att där fanns ett akademiskt hockey-intresse hos honom; kanske för att hockeyn var lättillgänglig för honom som barn, kanske för att han var duktigare på hockey än andra sporter, kanske för att han blev mer uppmuntrad där än i andra sporter. Jag vet såklart inte, och det saknar egentligen betydelse: Peter var en mycket duktig hockeyspelare oberoende av varför det blev just hockey.
Att se Peter prata om morgondagens utmaningar blev en ögonöppnare för mig. Att se hur han mös och gladde sig inför sådana övningar och miljöer som jag alltid försökt hålla mig borta från, gav mig en bild av skillnaden mellan mig och en tävlingsmänniska. Jag blev ju till exempel befriad från gymnastiken från femte klass eftersom et var så mentalt svårt för mig. Peter längtade efter att ta sig an utmaningen, efter att få se hur bra han kunde klara det. Han fick mig att bättre förstå begreppet ”tävla mot sig själv”.
Om man hårdrar det är ju alla sporter lika mycket hitte på som de där konstiga tävlingarna de hittar på i Mästarnas mästare. Att spela fotboll eller hoppa ned i en sandgrop, som längdhopparna gör, har ju inte mer mening än att i Mästarnas mästare ta sig genom en labyrint fastsatt i ett rep. Skillnaden är mest att det ena är vi vana vid och upplever därför inte som konstigt. Nya sporter tycker vi alltid är underliga. För att förstå meningen med dem måste vi nog mera titta på vad de gör med deltagarnas känslor än att fundera på vad de skapar för samhället utanför. Jag har ju alltid tänkt på ridning ur ett samhällsnyttigt perspektiv och egentligen först det senaste året fått klart för mig att hela syftet är de känslor ridningen skapar för ryttaren. Det är ett ordentligt paradigm-skifte i min förståelse av vad vi gör – och varför.
