1984 köpte jag Kalle. Han var tre år, stor (med den tidens mått), snygg och svart med mycket utstrålning. När folk på ridklubben hemma i Avesta såg honom fick jag många trevliga lovord om honom. Jag fick höra att med honom kommer det ju gå jättebra. Med en sådan häst kan du ju inte misslyckas, sade folk.
- Jo, tänkte jag. Från och med nu kan jag bara misslyckas. Om Kalle och jag skulle göra något bra låg det i linje med folks förväntningar, alltså ett status quo. Om det däremot inte gick bra så skulle reaktionerna komma att hur kan det gå så illa med en så bra häst? Från den dagen folk talade om för mig att nu kommer det gå bra så tog de ifrån mig möjligheten att vara stolt, eftersom framgången var förväntad och endast nederlag skulle förvåna folk.
Detta känner jag fortfarande varje gång någon försöker heja på mig. I samma stund som någon berättar för mig hur bra det kommer gå, kan jag bara misslyckas. Då blir pressen så stor att jag inte längre har lust att försöka.
Press, förhoppningar, förväntningar och krav, det är saker jag inte kan hantera. Då lägger jag mig hellre platt. Det finns säkert någon term för strävan att underprestera för att slippa pressen. Jag tror jag läst om det någon gång, och sådan är jag. Det är nog en av orsakerna till att jag aldrig riktigt kommer igång med den ridkarriär jag alltid drömt om.
Dessa tankar dyker upp nu när Peder är i ropet och syns överallt. Han blir påhejad av en hel nation – och gör det ändå. Under sådana omständigheter hade jag inte klarat något alls.