Häromdagen red jag det första mera genomtänkta ridpasset på min tilltänkte ”tävlingshäst” Bugatti. De föregående passen har mest varit som att vi provat och undersökt varandra. Nu red jag noggrannare i syfte att öva oss men funderade också ut vad som behöver göras innan det är dags för start.
Jag hittade en del små intressanta saker och medan jag red kände jag tankar komma på hur jag skall öva för att förbättra dessa saker i tid. Samtidigt började jag tänka ett steg längre och började fundera på hur dessa egenskaper hos honom kan komma att påverka de svårare momenten som jag kanske vill lära in längre fram.
Det blev mycket positivt funderande medan jag försökte rida logiska övningar för att förbättra oss. Under denna ridtur på min fyraåring som inte går på tygeln än fick jag en känsla av att det nog är så här det känns att vara ryttare. Den här positiva sporrande känslan känner nog de flesta som har en plan och ett mål med sin ridning.
För en kort stund kände jag mig delaktig i något större.
Jag kan inte minnas att jag känt den känslan tidigare. Som ung bara red jag, liksom, fast förvissad att kunskapen någon dag skulle komma, på samma sätt som man i barndomen tog för givet att man skulle kunna mer när man blev stor. Denna nya känsla av längtan kändes väldigt bra. Att tanken på en liten LC kan få fram så positiva känslor, det hade jag inte förväntat mig.