Kan jag verkligen bli dressyrryttare igen? Kan jag tycka att millimeter-precisionen är rolig igen?
Jag såg för att tag sedan på Horse & Country-kanalen hur Carl Hester hade lektion för Charlotte och hur de tränade uppridning och halt på medellinjen. Jag gillar Carl och Charlotte, jag gillar deras mjuka och logiska stil. Men denna program-träning, den ger mig lite vånda.
Kan jag tycka det är viktigt att få veta att min häst är ”sned i kroppen” och kan jag tycka det är viktigt att träna bort det? Kan jag tycka det är viktigt hur hästen ställer upp i halten och kan jag tycka det är viktigt att lägga energi på att träna bort det?
Jag förstår att vill man vinna OS – och kanske även om man vill vinna LA – så är den noggrannheten avgörande. Den skiljer vinst från förlust. Men om den noggrannheten är så viktig, har jag då lust att försöka rida ”dressyr”?
Jag är också sned i kroppen, men jag är lycklig och mår bra ändå. Varför är det då viktigt att min häst är symmetrisk? När jag står still står jag nästan alltid mer på ena benet än på det andra. Varför kan jag då inte tillåta min häst det?
Vilken perfektion behövs för att hästen skall bli en hållbar ridhäst och få ett lyckligt långt liv?
Om en instruktör eller domare påpekar sådana här småsaker, hur kommer jag att reagera? Kommer det att trigga mig att öva eller kommer det få mig omotiverad?
Kan den bristande övningslust jag ofta upplevt genom livet kopplas ihop med att jag inte ser glädje i dressyrens pedanteri?
Kanske är jag inte dressyrryttare, men vad är jag då?