Jag har ju en liten ettåring i stallet. Jag vet inte hur många gånger jag under de sista 10 åren sagt att ”detta blir min sista häst” när jag köpt en ny. Det trodde jag ju även om min älskade Pirre men nu går det alltså en till här som jag kommer rida in när jag är 64. det ser jag verkligen fram emot.
Såklart började tankarna snurra om denna lille kille, vad vi skall göra tillsammans. En av tankarna som dök upp är att jag kanske skall ta vid där jag slutade 2017 och började planera för att rida en liten tävling igen. Den gången blev det inget eftersom jag förstod att tävling och jag inte är kompatibla.
Likväl såg jag under en dag framför mig hur den lille och jag någon gång i framtiden tar oss igenom ett program och känner oss glada. Jag såg hur jag red i min fina tweed-ridjacka, mina naturfärgade stövlar och ett hemmagjort träns när vi red ett program och plötsligt kändes det rätt OK att rida en tävling igen.
Så slog det mig en sak som fick mig att le: I de tankar där jag red ett program var lille hästen och jag helt ensamma här hemma på vår gräsbana.
Där lade jag ner tävlingssatsningen igen. När jag försökte tänka på att rida ett program någon annan stans än här hemma, med främmande människor omkring mig och en massa regler, såväl nedskrivna som sociala, som jag inte förstår kändes tanken inte alls kul längre. Rider jag något program så blir det helt för mig själv här hemma på ridbanan. Jag kommer att berätta det för er, men något tävlande och jämförande bland främlingar är helt enkelt inte min grej.
Nu vill säkert någon föreslå sådan här online-tävling, men det känns lika inspirationsdödande som att tävla ”på riktigt”.