Jag har tittat lite på både GPS och Kür i år, och det känns som om min långdragna skilsmässa från dressyren äntligen är över.
Lika länge som vi har haft Internet har en del av er fått lyssna på mina såväl aggressiva som förtvivlade uttalanden om ridsporten, speciellt dressyren. Redan som tonåring missuppfattade jag vad det hela hamnade om och det har varit en smärtsam process att långsamt förstå att inget av det jag trodde, stämmer. Jag vill inte gå in på alla missförstånd, de är irrelevanta nu, men tyvärr har jag känt mig allt mindre delaktig ju mer jag förstått och lärt mig om sporten.
De sista dagarna har jag kunnat titta på dressyren på EM och känna att ”det här angår inte mig, det här är inte relevant för mig”. Därför har jag kunnat titta lika avslappnat på dressyren som jag redan tidigare kunnat titta på andra ridsporter.
Detta medför fyra saker:
För det första känner jag mig lugn att jag äntligen kunnat släppa taget och gå vidare, låtandes dressyrfolket göra vad de vill.
För det andra känner jag mig vilsen och undrandes vart jag nu skall ta vägen. Var kan jag nu hitta en plats inom ridvärlden som kan inspirera mig tillräckligt för att börja träna mina hästar?
För det tredje känner jag en sorg över att jag genom livet lyckats lura mig själv och levt i en chimär. Det känns … onödigt.
För det fjärde är jag, kanske lite motsägelsefullt, glad över att jag en gång i tiden missuppfattade allt, eftersom jag därigenom hittade en plats inom ridningen som passade mig, även om det bara var en fantasivärld.