Efter 50 år som ryttare har ju mitt ryttarliv passerat många stadier och förändringar. När jag nu söker inspiration letar jag bakåt genom mitt ryttarlivs olika skeden, för att hitta en tid som jag skulle vilja uppleva igen.
Senaste större förändringen var runt sekelskiftet, när jag plötsligt befann mig i den akademiska ridningen och som ändrade mycket för mig. En sak som hände då var att jag satt upp igen. Det är jag den akademiska ridkonsten tacksam för.
Det är emellertid inte dit jag längtar och inte heller till det förra stora skiftet runt 1995 när jag lade ner ”utbildningsstallet” och tävlandet och istället började … eller snarare slutade rida helt. Dit vill jag ju inte.
Ett annat stort skifte var 1986 när jag flyttade från Avesta ned till Skåne, bland annat med tanke på att börja med det där utbildningsstallet och uppfödning. Nej, dit vill jag inte.
Vi får gå ett år tillbaka ytterligare, till 1985. Då skedde många förändringar och det blev, en kort tid, en ridtillvaro som jag gillade och önskar att den hade fått fortsätta längre.
1985 slutade jag undervisa på ridskola. Jag sade upp mig från halvtids-tjänsten på en liten ridklubb med några ponnyer och en sluttande ridbana. Då hade jag redan under några år förstått att ridskolevärlden inte var vad jag hoppades på och att jobba vidare kändes som att det gick på tomgång.
Detta beslut handlar så klart delvis om att jag fått besked om att jag inte var välkommen tillbaka till Strömsholm för att gå sista kursen, RIK III. Då försvann motivationen för yrket.
Det ledde till att jag ett kort tag kände mig fri att göra vad jag ville med min ridning. Jag hade en ny unghäst, min älskade Kalle. Jag red inte speciellt mycket dressyr under denna tiden utan red mest i skogen eller bushoppade små hinder. Lite dressyr med några skänkelvikningar och bakdelsvändningar blev det säkert någon dag i veckan, men det var liksom hellre än bra.
När jag tänker tillbaka känns det som att detta var en lycklig tid. Denna tid skulle jag vilja återskapa och det har jag ägnat vårvintern åt.
När jag ser på min rid-statistik i år så står det fem dressyrpass. Det är lika många som hopp-passen, vilket nog aldrig hänt förr. Resten av tiden har jag skrittat ut, ridit runt på fälten här hemma, galopperat på vår galoppbana eller skrittat ut på Blixten med lille Lakris som handhäst. Den näst intill tvångsmässiga viljan att rida dressyr är borta.
Det är en rätt konstig känsla när jag under 40 år definierat mig som dressyr-ryttare (om vi räknar in det akademiska i dressyr vilket vi gått kan göra) att idag vilja andra saker, men det är en bra känsla. Jag känner mig lika fri som 1985, med skillnaden att jag idag är betydligt ovigare än jag var som 25-åring.
Hur gick det då med ridgläden den gången, 1985? Den försvann efter den efterlängtade flytten till Skåne där det förvandlades till tvångsmässig yrkesridning där jag förväntades rida mycket dressyr och tävla en hel del. Jag trodde jag skulle trivas med det men det var inte min grej. Det misstaget kommer jag inte göra nu.