Jag märkte en dag att Pirre blivit väldigt sned i kroppen, så sned att det tydligt känns i galoppen. Han skickar bakdelen ordentligt åt vänster. Det kommer inte som någon överraskning då han en längre tid visat detta, men efter vinterns vila och återhämtning från selenbrist har det blivit än tydligare, speciellt på galoppbanan.
Jag har inte brytt mig om detta speciellt utan tänkt att vill han gå så, då kan han få det. Jag är inte heller speciellt rak och liksidig längre men känner mig glad ändå. Jag tänkte att han blir nog bättre om han får röra sig mer, så jag har fortsatt att skritta ut och att galoppera fort på galoppbanan.
En dag fick jag emellertid lust att dressera honom på ridbanan igen. Då kände jag såklart hans oliksidighet tydligt och provade olika övningar att gymnastisera honom. Det blev inte så bra. Pirre kändes ledsen och började, som alltid när han är ledsen, att gå bakom hand. Egentligen tyckte jag inte att passet gått dåligt, vi hade båda två kämpat på så gott vi kunde, men speciellt skoj hade ingen av oss.
Detta grämde mig. Jag vill ju ha skoj när jag rider och vill ju även att min Pirre skall ha roligt. Jag fortsatte att skritta ut och rida rakt fram, men det där dressyrpasset skavde och ville inte lämna mitt huvud.
En kväll när jag låg i sängen funderade jag på det, och funderade vad jag kunde göra istället. Jag lyckades vända på resonemanget och hitta en lösning.
Speciellt vi som varit i den akademiska ridningen har lärt oss att gymnastik handlar om att sätta in bakbenen under magen: Sidvärtsrörelser. Så jämförde jag hur jag själv gör när jag vill bli liksidig: Jag sträcker ut den korta sidan, mest genom att sträcka upp armen och göra mig lång på den sidan. Jag tänkte att om jag struntar i Pirres bakben och istället försöka få honom att sträcka fram vänster framben så kanske han blir mer gymnastiserad. Jag hittade på lite övningar innan jag somnade, och nästa ridpass provade jag dem.
Jag red skänkelvikningslika rörelser på diagonalen. Åt vänster (undan högerskänkeln) tog jag bort vänstertygeln, kanske inte helt men så mycket det gick, och gjorde vad jag kunde för att fösa bogarna åt vänster så rumpan släpade ordentlig. Pirre frustade snart nöjt. De som sett mig hade nog anklagat mig för tappad bog.
Åt andra hållet gjorde jag tvärt om. Även där tog jag bort vänstertygeln och skickade honom ordentligt åt sidan med vänster skänkel. Han böjde sig åt höger (något han inte gjort på länge) och kämpade på. De som sett mig hade beskyllt mig för att baken var före och hästen felställd.
När jag slutade med dessa övningar hade jag en häst som kändes betydligt rakare och som stödde på både tyglarna. Han valde att vara högerböjd i höger varv och vänsterböjd i vänster varv, något jag inte känd på länge.
Jag fortsatte att öva på volter. Åt höger lät jag honom förböja sig genom att ta bort yttertygeln och trycka bogarna utåt. Då kom eftergiften. I vänster varv gjorde jag tvärt om, eller samma sak, beroende på hur man ser det: Jag höll honom så rak det gick och svängde genom att leda bogarna åt vänster så han svängde genom att kliva åt sidan med bogarna, som en jättestor bakdelsvändning.
När övningarna var slut travade Pirre runt på banan med en stor och avslappnad trav som jag inte känt förut. Han sträckte näsan framåt och höll mig i tygeln. Han brukar annars alltid vilja dra in näsan i slutet av passen. Jag tror vi båda två kände oss lika behagliga och nöjda.
För första gången på några år kände jag mig nöjd och lycklig efter ett dressyrpass.
Jag kommer snart att berätta mer om nya upptäckter med Pirre.