Ljuset är på väg tillbaka och snön har förvandlats till blankis på vägar och ridbanor, men ändå börjar det lova att snart är våren här.
Det har varit en besvärlig vinter för oss på Skogsryd. Alla våra hästar verkade sjuka och orkeslösa när hösten gick till vinter. Det visade sig att de hade brist på selen, zink och lite andra mineraler så vintern har varit en lång rehabilitering med en massa fodertillskott.
I vanlig ordning har jag ju varit deprimerad och orkeslös i vinter, vilket ju ytterligare lägger sordin på lusten att rida, men den sista tiden har jag börjat piggna till igen och ridlusten återvänder så sakta. Klok av erfarenhet vet jag ju att min ridlust är skör och troligen försvinner igen, men ändå är jag full av funderingar om vad jag skall hitta på med mina hästar i år. Vad kan jag göra med dem som känns meningsfullt nog så att jag får lust att rida dem igen?
Jag vet ju från förr om åren att ju mer jag undervisar, desto mera har jag ridit. Att vara nära andras ridning ökar ju inspirationen, men jag har ju knappt några elever längre. Mina hästar var på något sätt min experiment-verkstad där jag i efterhand provade om det jag föreslagit eleverna var rätt och bra. Mitt inre samtal när jag ridit mina hästar på banorna här hemma har mycket handlat om undervisning. Nu för tiden är jag ju inte lika eftertraktad som instruktör längre och orkar ändå inte åka land och rike runt för att undervisa, så jag får leta efter inspirationen någon annan stans.
De första åren i den akademiska ridningen känd jag mig som en avantgardist som gick i täten för att få hela Sverige att rida bättre. Det var en inspirerande tid då jag red rätt mycket och framför allt experimenterade friskt med hur man kan göra – och hur man inte kan göra. Ett resultat av detta experiment är att jag köpte min lille Blixten Fjording för att se hur man kunde utveckla en sådan.
Min inspiration har aldrig legat i att imponera och prestera utan i att inspirera. Jag tror, att om jag kan hitta något sätt med min ridning att jag upplever att jag inspirerar andra att rida bättre så är jag snart ryttare igen. Dock vet jag inte var jag skall leta.
Helst skulle jag vilja hitta ett sammanhang med lika nördiga tokar som jag, som tillsammans kan anstränga oss att utveckla ridningen och inspirera andra, men frågan är var det folket finns.