Jag tittade på Ernst Billgrens dag på ”Stjärnorna på slottet” på TV i går kväll. Jag är ointresserad av konst och har upplevt Ernst Billgren som en pretentiös streber men efter hand som programmet fortgick kände jag en växande samhörighet med honom. Flera gånger under programmet skrek jag till av igenkänning.
Första igenkänningen var tyskheten. Ernsts mamma är från Tyskland och upplevde andra världskriget på plats. Min pappa växte upp i Hamburg och flyttade hem till Sverige innan kriget bröt ut. Jag skulle vilja fråga Ernst hur det påverkade hans barndom. Fick han, likt mig, klä skott för nazisternas ogärningar, och om även han matades med kamraternas nazist-skämt?
Nästa igenkänning var hur han beskrev sin barndom som ensam. Han beklagade sig inte, han bara konstaterade att han inte umgicks med andra barn. Även där är vi lika. Jag hade en enda kompis hemma i Partille, men trivdes mycket bättre på vårt sommarställe där det inte fanns andra barn alls och man inte såg några grannar eller annat folk på hela sommaren. Det var mitt hemliga paradis.
Just som jag gick Ernst inte på dagis och kom därför till skolan ovetandes om sociala koder. 10:52 in i programmet säger han om detta att det är lite knepigt att förstå de gemensamma outtalade överenskommelserna om hur man skall bete sig och göra och säga och vara.
Det gällde även för mig som barn, och det gäller fortfarande för mig som 60-åring.
Vid 21:20 i prorammet pratar Ernst om hur han kom in på Valands konstskola och är glad att han äntligen skall få veta vad konst är, men att det kom på skam redan första veckan. Jag känner igen mig när jag kom till Strömsholm och trodde jag skulle få lära mig vad ridning är, det som i filosofiska termer skulle kallas för ridningens idé, vilket också kom på skam rätt fort. Jag har skrivit rätt mycket om min tid på Strömsholm och min besvikelse över tiden där.
På Valand får Ernst veta att det är viktigt att teckna med känsla och frågar sig direkt Hur vet de det, finns det undersökningar på det?
. Han ritade två teckningar, en med känsla och en utan, och frågade kamraterna om de kunde se vilken som var målad med känsla. Det kunde de inte.
Där tänker jag på det ständiga pratet om ryttarkänsla, detta som alla säger att man skall ha men som ingen kan definiera vad det är. Varje gång jag har frågat om ryttarkänsla har jag fått olika svar, vilket inte kan tolkas som annat än att ingen vet vad ryttarkänsla är. Då blir kommentaren från folk att ”det är olika för alla”, varför det tydligen är viktigt att ha något som ingen kan förklara och som verkar kunna vara vad som helst.
Jag känner mig tveksam inför sådana resonemang. Ernst kommer med ett bra statement om denna ”känsla”:
Om det är viktigt är det inget man kan påverka själv och därför meningslöst att säga.
Pratet om ryttarkänsla brukar komma när folks argument tryter.
Ernst utvecklar vidare hur obekväm han upplevdes på Valand genom att måla okonventionella saker och ifrågasätta det mesta, varefter han fäller ytterligare en kommentar jag känner igen mig i, inte minst från Strömsholm:
Till slut så sprang ju lärarna när de såg mig
Bland annat minns jag hur det i slutet av dressyrlektionerna på Strömsholm alltid frågades om vi hade någon fråga. Det hade jag alltid. Jag var ju där för att lära mig och villa därför inte missa en chans att få fråga, varpå jag efter hand märkte hur läraren suckade. Hon hoppades så klart att ingen hade någon fråga.
Ernst inser därför som ung samma sak som jag förstod efter Strömsholm
Jag kan inte lyssna på de människorna för de är för påverkade av den konvention som finns
Därefter kommer den kommentar som får mig att skrika allra högst av igenkänning
När jag släpper föreställningen om vad som är riktigt öppnar sig möjligheterna och jag kan göra allt. Att göra något bra blir ointressant
Det är festligt att jag genom åren har ägnat mig så mycket åt dressyrsporten, där ju konventionen är stark och det finns få utrymmen för det egna uttrycket och för fritt tänkande och experimenterande. Jag kan i backspegeln se att under de tider då jag ansträngt mig mest för att vara en stilig dressyrryttare är de tider då jag ridit med minst inspiration och även ridit sämst. Bäst har mina hästar och jag mått de tider jag känt mig fjärmad från sportens konvention och istället kunnat experimentera fritt. Ju mer jag försökt göra ”rätt”, desto sämre ryttare har jag blivit.
Om jag fått veta att något är fel har jag inte kunnat låta bli att testa det för att reda ut om det verkligen stämmer. Har jag sett någon göra en dålig galoppfattning föds det en vilja hos mig att försöka göra likadant, för att förstå varför ryttarens fattning blev dålig och vad som får ryttaren att försöka med en sådan fattning. När jag ändå försökt att tävla har jag fått kommentarer om de upptäckter jag gjort och som jag tycker fungera, kommentarer som att jag rider med för långa och glappande tyglar och liknande fyfy, som konstigt nog är fyfy inom dressyren men inte i andra sporter där man mera bryr sig om vad hästen lyckas med än hur det ”ser ut”.
Att göra något bra är ointressant. Att försöka se bra ut när jag rider intresserar mig inte. Att våga vara ful, att våga göra fel, att våga experimentera och på det viset lära och utveckla ridningen, det är intressant.
Det är aldrig de lydiga människorna som förändrar världen.