Jag börjar tro att min Pirre har något litet kroppsligt handikapp. När ridpassen börjar är han alltid väldigt stel och kort i steget. Efter att tag, speciellt om jag rider många sidvärtsövningar i skritt, kommer han sakta igång och blir längre i steget. Men galoppen är oftast farligt obekväm med ett extraslag mitt i. Man sitter helst inte ner utan står i fältsits.
Det är nog något som inte stämmer med honom. Efter att ha träffat ett par hästar med SI-problem och även läst på om SI-problem funderar jag om det månne är något sådant han har. Det har suttit långt inne att fundera i sådana termer då jag är förundrad över alla dessa SI-problem som dykt upp de senaste decenniet, efter att man innan dess aldrig hörde talas om dem. Det kan emellertid bero på att det är nyligen som man lärde sig att diagnostisera SI-leden, men samtidigt tror jag att det blivit en mode-diagnos med viss överdiagnostisering av kiropraktorer och kloka gubbar.
Oberoende av vilket så är det något som inte är helt bra med Pirre. Att bli varse det kändes lite tråkigt, det måste jag erkänna. Där försvann liksom den sista chansen att komma till den där flotta ridningen som jag på något sätt alltid inbillat mig att jag är ämnad för men egentligen aldrig har utövat. Jag funderade till och med på att kanske skall jag pensionera Pirre och skaffa mig en ny ridhäst? Så kom jag på att jag ju nästan aldrig rider ändå, varför idén föll.
Antingen rider jag Pirre och Blixten, eller så rider jag inte alls.
Där föddes en ny tanke, en tanke som känns allt bättre: varför inte försöka hitta en ridning som kan öka Pirres glädje med livet, även om han har lite ryggskott? Det har ju jag med, så vi spelar liksom i samma dimension.
Där börjades det kännas intressant. Jag har ägnat mycket tid de sista veckorna åt att leta idéer till vilka gymnastiska övningar han behöver för att bli en mera rörlig och glad gubbe, och vilka övningar jag skall hoppa över med honom. Eftersom galoppen verkar jobbig behöver vi ju inte galoppera så mycket. Bättre är ju att öva i de register där han verkar bekväm, och så checkar man av lite grand om galoppen blir bättre av bara farten.
Att laga Pirre är också ett lagom stort projekt för den lilla ork jag har. Förvisso är det bättre ju mer gymnastik han får, men även om det bara blir ridet 2-3 gånger i veckan så blir det ändå behaglig gymnastik för honom. Det blir ingen rehabilitering av det, men det blir i alla fall habilitering: Vi upprätthåller funktionerna och lär oss att använda de resurser som ändå finns.
Det ligger ju i linje med vad jag genom året har hävdat vara dressyrens syfte: Att förbättra en häst så den bättre klarar såväl sin egen vardag som tillvaron som ridhäst.
Dessa funderingar har gett mig en större längtan efter att rida. Nu vet jag vad jag skall ägna mig åt när jag sitter på min Pirre: Min ridning skall vara terapi för hans kropp. Rid-terapi. Jag har ridit Pirre 55 gånger i år. Det är ändå 55 gånger som Pirre fått gymnastik och förhoppningsvis känt sig skön i kroppen efteråt. När jag tror att jag kan hjälpa honom genom att rida, växer min lust att rida.