Jag skrev nyligen om mina svårigheter att uppleva känslan av delaktighet. Det skrev jag om i
https://markusholst.com/bloggen/82/vagen-tillbaka/28368/delaktighet
Där skrev jag även om hur jag skulle fundera tillbaka och hitta tillfällen där jag känt mig delaktig i ridvärlden. Jag fann ett par tillfällen.
Kom nu ihåg att i den lilla världen, på min egen gård och tillsammans med Ingela, känner jag såklart en gemenskap, men tyvärr triggar den gemenskapen inte min vilja att utbilda mina hästar i den omfattning som jag skulle vilja. Jag letar efter en större värld att ta del i.
Det första tillfället där känslan av delaktighet fanns, var när jag som 17-åring, sommaren 1978, gick den förberedande ridlärarutbildningen RIK-0 på Jordhammars egendom utanför Stenungsund. Där var vi ett gäng ungdomar, kanske 15 st, som tillsammans utbildade oss för att i framtiden bli ridlärare.
Jag tror denna två veckor långa kurs var första gången jag kände gemenskap i en grupp. Jag känner än idag hur jag där var en i gänget, som alla andra, blev behandlad som alla andra och verkligen deltog fullt ut. Upplevelsen av kursen var så stark att jag veckorna efter skrev ner alla mina upplevelser om den, som en dagbok i efterhand. Någonstans på vinden finns det kvar. Där var känslan av delaktighet mycket stark.
På rasterna i skolan spankulerade jag mest omkring för mig själv och tittade ner i marken, försjunken i mina egna tankar. De andra barnens lekar kändes inte som något som angick mig. Jag vill inte säga att jag var mobbad, det var mera ett utanförskap som inte gick att förhindra. Att då som 17-åring plötsligt uppleva gemenskap var så klart en stark upplevelse.
På denna tid, när jag gick RIK-0 var jag ju fortfarande lektionsryttare på Partille Ridklubb så det var svårt rent praktiskt att göra något av upplevelsen. Direkt efter kursen var det ju sommarlov helt utan ridning tills ridskolan öppnade igen i augusti.
Nästa tillfälle där jag upplevde delaktighet var min första tid i den akademiska ridningen. Där kände jag en gemenskap och en gemensam vilja att förändra och förbättra ridningen i landet. Sådana tankar har alltid triggat mig. Att rida och lära mig för att underlätta för andra har varit det som drivit mig genom åren. Det är därför jag blev ridlärare. Tyvärr föll känslan av delaktighet rätt snart när jag märkte att de flesta akademiska ryttare nöjde sig att rida för egen del. Där finns ju ännu inte något akademiskt förbund som arbetar aktivt för att sprida kunskapen.
Vad kan jag då lära mig av dessa två upplevelser? Vad kan jag göra av dem, för att hitta ny inspiration i mitt ridande? Det vet jag inte än.