1997 förändrades mitt liv.
Jag var skild sedan två år, hade enorma skulder, jobbade 50 timmar borta och skötte dessutom mitt lilla företag. Det gick naturligtvis inte i längden. Jag brände ut mig och fick sluta med allt.
Efter det kom jag aldrig tillbaka.
Från att i stort sett ha arbetat jämt, kunde jag inte arbeta alls. Sedan dess har jag knappt arbetat halvtid. All ork har försvunnit och jag klarar ingen som helst stress längre. Jag blir trött fort och måste vila länge. Oftast behöver jag 2-3 dagars vila om jag varit igång en dag.
Att rida tar tid och tar kraft. Jag vet att många säger att de får kraft av att rida, men för mig tar det kraft. Likväl trivs jag med det, såklart, men med den lilla ork jag har är det inte alltid som kroppen och hjärnan tillåter mig att rida.
Jag måste vänta med att rida till en dag jag känner mig pigg nog, inte behöver göra något annat och vädret dessutom är tillräckligt bra. Därför blir det sällan ens 100 ridpass om året. Med så lite ridning är det svårt att få hästarna att utvecklas. Det händer rätt ofta att jag får låta bli ridningen i flera veckor när jag är för sliten. Då blir det att sätta igång på nytt. Så har det varit i 20 år. Någon kontinuitet och utveckling är det svårt att få.
Att inte orka, är såklart en av flera saker som gör att inspirationen tryter. Min kamp om att hitta inspiration med ridningen igen är en del i en större kamp om att hitta kraft och kunna vara den jag vill vara.