Vägen tillbaka : De lyckligaste ridpassen

-
29 augusti 2020

I 40 år har jag varit hästägare. Under alla dessa år är det främst dressyr i olika skepnader jag har ägnat mig åt. När jag tänker tillbaka på mina olika hästar är det aldrig några dressyrpass jag ser. Det är andra saker som dyker upp: Hoppning, snabba galopper på något fält, skogspromenader och liknande. Aldrig dressyr.

Att det är sådana minnen som dyker upp känns ibland underligt eftersom jag i alla år har identifierat mig själv som dressyrryttare. Kanske är det så enkelt att man minns det ovanliga, det lite speciella man gjorde. Dressyrpass är ju ofta rätt likartade. De saker man gör mindre ofta sticker ju ut och blir lättare att komma ihåg.

I går red jag min Pirre på vår lilla naturbana där vi har lite stockar och småhinder utlagda. Jag travade och galopperade runt där och kände mig väldigt lycklig. Tänker jag på årets ridpass, de är förvisso inte så många, så är det återigen de ensamma promenaderna i skogen eller pass på denna naturbana jag kommer ihåg. Dressyrpassen försvinner ut minnet.

Jag tror att detta är något jag skall ta ad notam när jag letar inspiration. Varför envisas jag med dressyren när annat verkar göra mig mera lycklig?

Samtidigt, när jag tänker ridning så är det dressyren som är intressant. Att ”rida runt och ha kul” äger absolut sin tjusning och skapar lyckliga stunder. Hade detta intresserat mig mer än dressyr borde jag ju ha ägnat de sista 40 åren åt sådant, men det är ändå dressyren som drar i mig hela tiden.

Varför? Vad kommer det sig att jag ägnar så mycket tid åt dressyren?

Jag kan tänka mig åtminstone en förklaring.

Dressyren är tydlig, på ett sätt som annan ridning inte är. Det finns en tjusning i att pricka av saker man lyckas med och komma till en högre nivå: Nu kan vi fatta galopp från skritt. Nu fungerar bytena. Nu kan vi rida sluta, och så vidare. Denna bocka av-glädje finns inte när man promenerar i skogen eller busar runt på ett fält.

Samtidigt märker jag ju att detta ändå inte inspirerar mig tillräckligt för att rida mer än en gång i veckan. Vilket det brukar bli i snitt på ett år. Hur kan jag hitta en större vilja att utbilda mina hästar? Trots glädjen att busa på fälten längtar jag efter att utbilda mina hästar så de känns som – dressyrhästar.

Jag vill hitta en längtan som gör att jag prioriterar upp min ridning och utbildar mina hästar, inte bara drömmer om att göra det. Kanske är det dags att börja leta utanför dressyren.