Av en tillfällighet såg jag ett program på TV som fick mig att börja fundera runt begreppet ”delaktighet”. Det väckte många tankar och insikter hos mig. Jag förstod att det är vad jag söker i min strävan efter inspiration med ridningen: En känsla av delaktighet.
Försöker man läsa på om delaktighet hamnar man oftast i den fysiska biten av begreppet: Alla barn skall ha rätt att vara med i leken, alla barn skall ha rätt till undervisning och så vidare. Delaktighet är emellertid mer än den fysiska närvaron. Delaktighet handlar också om känslan att vara delaktig, inte bara om att fysiskt deltaga.
Ingenstans inom hästeriet har jag hindrats att vara med. Alla dörrar har stått lika öppna för mig som för alla andra och jag har gjort en farlig massa saker genom åren. Jag vill inte skylla ifrån mig. Jag har fått vara med.
Dock har jag oftast känt mig som en betraktare till aktiviteten jag varit med om. Jag studerade tävlingar, studerade livet på Strömsholm, studerade arbetet inom avelsföreningarna, och så vidare. Jag tittade på, utifrån. Jag kände mig som en betraktare, inte som delaktig.
Detta är ju inget som gäller bara hästvärlden. Lever man med asperger är man, har jag förstått, oftast en betraktare av det som sker runt om en. Man är inte engagerad i leken. Man står utanför och tittar in genom en glasvägg, som när man betraktar ett akvarium.
Så hur känns delaktighet? Jag tror inte det känns alls, mer än som ett behagligt omslag runt aktiviteten. Just nu tror jag att längtan efter delaktighet är en av de saker som förklarar mycket av våra sociala aktiviteter, som julfirande och tävlande. Den känsla av delaktighet och tillhörighet som dessa skapar är en av de drivkrafter som får folk att längta efter det.
Med min asperger har jag alltså svårare att känna denna delaktighet, även om jag deltar i en aktivitet på samma sätt som alla andra. Det är nog därför min lilla tävlings-satsning för tre år sedan gick i stöpet: Känslan av tillhörighet infann sig inte. Jag såg på tävlandet utifrån och försökte förstå det logiskt, inte känslomässigt, varpå alltihopa föll. Längtan efter delaktighet infinner sig bara om man vill vara delaktig. Tävlande var för mig så abstrakt att känslan inte infann sig.
Det har emellertid funnits tillfällen och sammanhang inom ridandet där jag känt delaktighet. Dessa får jag tänka igenom och se om jag där kan hitta något för framtiden.