Jag försöker minnas tillbaka och komma ihåg vilken ryttare jag drömde om att bli när jag var yngre, innan allt blev fel för 25 år sedan. Dressyrryttare blev jag av en tillfällighet, det kan jag berätta en annan dag hur det kom sig.
Det är inte så lätt att komma ihåg hur jag tänkte som tonåring, när jag fortfarande var på väg ut i livet. Det är lätt att man använder sin nuvarande erfarenhet när man filtrerar minnen av gamla känslor. Det finns en del minnen som jag kommer ihåg. Ett av dem beskriver jag i detta inlägg. Ett annat minne är från när jag gjorde lumpen.
Min lump var rätt enkel. Jag hade ju hösnuva och blev därför inte uttagen som stridande soldat utan fick ett skrivbordsjobb på regementets sjukhus. Där satt jag en dag och snackade med min lumparkompis på sjukan. Vi hade inte så mycket att göra på dagarna så det var gott om tid för samtal.
Jag minns hur jag berättade för honom hur jag skulle vilja skriva en bok som kunde hjälpa den vardagliga ryttaren. Jag tyckte att alla böcker som fanns var för de där ambitiösa som skulle tävla och hålla på. För den vanlige hästägaren med enklare ambitioner fanns ingen bra litteratur.
På den tiden var det ju inte så enkelt att börja skriva. Det var linjerade papper, kulspetspenna och skrivstil som gällde så jag hade nog kunna skriva rätt länge, om jag brytt mig om det, och det hade ändå aldrig blivit en bok. Detta minne talar rätt tydligt om vem jag var redan då, och vad jag såg som mitt mål med hästeriet: Jag ville hjälpa till.
Det är fascinerande att när jag nu försöker att tänka tillbaka och leta efter vilka ryttardrömmar jag hade som ung så hittar jag inga. Jag drömde inte om att rida: jag drömde om att hjälpa andra rida. Det mesta jag gjort genom åren har också handlat om att hjälpa till. Jag blev ridlärare på ridskola för att hjälpa till. Jag tog emot tillridningshästar för att hjälpa till. Jag avlade för att hjälpa till. Jag skrev min ridhandbok för att hjälpa till.
Det finns många sätt att hjälpa till, men att rida mina egna hästar hamnar ju bredvid den ambitionen. Jag gör ingen nytta när jag rider dem eller tränar dem. Det är bara för dem och för mig. Då blir det svårare att motivera och hitta inspiration.
Ändå drömmer jag om att hitta en ambition med mina hästar, så de blir, tja, vad det nu är jag vill att de skall bli. Jag vet inte, men jag hoppas jag kan hitta något.