Jag har skrivit om detta inlägg flera gånger. Först tänkte jag räkna upp alla gånger jag blivit besviken på ridvärlden och hur kraftigt jag har missuppfattat den men det har jag skrivit om i flera år så det borde räcka med en länk-lista om ni vill läsa det.
Bättre är ju att jag försöker greppa det från ett annat håll denna gång och försöka strunta i att jag inte förstår det som händer i ridvärlden eller, kanske bättre sagt, inte förstår varför det händer.
Det kanske är vettigt att jämföra med andra saker jag tycker om att göra. Lite förenklat, eller snarare överdrivet, sagt tycker jag om att skapa saker. Jag gillar att laga traktorn, att bygga hus, att kapa ved, att plöja och så. Allt detta är aktiviteter som skapar något. När det är gjort inleds nästa fas: Man använder det man har skapat.
Jag har byggt flera små stallar och skjul här på vår lilla gård. Drömmen var ju inte att bygga dem eller att känna mig stolt över det färdigbyggda huset. De byggdes ju för att användas. Det jag såg fram emot medan jag byggde var ju att så småningom använda huset till det ändamål som jag byggde det för. Därför har jag ett hus här hemma som nog aldrig blir färdigt. Det var tänkt att ha som värmestuga och lite sadelkammare åt mina elever, men eftersom dels elevantalet minskade rätt drastiskt och den gamla torpstugan dessutom frigjordes till värmestuga när vi byggde villan för 9 år sedan så behövdes inte mitt nybygge och står därför fortfarande utan tak.
De trivsammaste stunder när jag tänker på mina nu 18 år här på torpet är när jag står och sågar ved. Känslan på hösten när vedboden är full med sågad ved är behaglig. Man stänger dörren och tänker ”kom nu vintern, jag är redo”. Sedan vi byggde den nya villan behövs ingen ved längre. Där är någon moderna uppvärmning med värmeväxlare och grejer som jag inte begriper. Att såga ved som inte behövs, det är inget kul kan jag lova. Det blir inte gjort.
Så det är inte aktiviteten i sig som lockar mig, utan längtan efter det som händer när man är klar med aktiviteten: Man använder huset man byggt eller värmer upp det med veden man sågat. Det är längtan till ”efteråt” som driver mig att göra dessa saker.
Därför har jag länge letat efter ett ”efter” när det handlar om våra utbildade eller skogsridna hästar. Jag har inget emot att varken rida i skogen eller att utbilda mina hästar. Ni som känner mig vet att jag gärna krånglar in mig i nördiga diskussioner om hästars utbildning, men att utbilda dem när det inte finns något ”efter”, något uttalat behov och mål med utbildningen, då blir det svårt. Eftersom detta ”efter” inte finns, faller hela tiden lusten att förbereda, alltså att rida.