Jag kan inte minnas när jag första gången tappade inspirationen att rida, men jag vet att inspirationen har varit borta i åtminstone 25 år. Under dessa år har den såklart då och då återinfunnit sig, med varierande styrka och ihållighet. Läser ni min berättelse om min ridrädsla, https://markusholst.com/bloggen/21/ridradsla, så kan ni där se hur jag rätt regelbundet frågar mig om jag skall fortsätta.
Sedan dess har jag fortsatt, och jag kommer att fortsätta. Jag har de sista åren flera gånger funderat på om jag månne har ridit klart och kanske skall, tja, göra av med mina hästar. Vintern 2018 – 2019 funderade jag mycket i sådana banor, men till slut kände jag en längtan att sitta upp. Jag drömde inte om att rida ut, inte om att tävla, inte om att prestera och göra fina piaffer, inte om snabba galopper på fälten. Det jag fick en längtan efter var att bli buren. Jag längtade efter att sitta på min häst och känna honom under mig.
Jag kom upp i sadeln den gången, men tvivlen har fortsatt: Skall jag verkligen rida, har jag någon längtan kvar, vad vill jag göra när jag sitter på min häst?
I stort sett är det sådana diskussioner jag haft med mig själv i 25 år. Jag har suttit upp igen och igen, bara för att snart börja tvivla igen. Jag har väldigt vårt att hitta motivation när jag väl rider.
Det är väl en nackdel när man kommer upp i åren att man har gjort det mesta. Jag har hunnit prova det mesta inom ridningen och känner just ingen längtan att göra något av det igen. Ändå längtar jag efter att motiverat kunna rida mina hästar. Jag vill rida, men vet inte varför eller hur.
I stället för att fortsätta klaga över min tappade inspiration, känns det som dags att börja leta efter den. Jag fyller 60 i år. Pirre är 12 år. Vi kan hålla på i åtminstone 10 år till, om vi bara kan hitta vad vi skall göra. Jag tänker ta med er på denna resa och skriva här om mina försök att leta inspiration. Det kommer bli många berättelser om hur jag kom in i ridningen, vem jag har varit genom åren och vem jag hade velat vara. Mycket av vår ridvärld har jag feltolkat vilket ofta har slagit undan benen på min lust att rida, men kan jag reda ut allt sådant där kanske jag hittar vad jag vill göra de sista åren av mitt ryttarliv.
När jag pratar bristande inspiration vill folk ge mig en massa tips på vad jag kan hitta på med min häst: Prova WE, njut av skogspromenader, följ med på långritter. Sådana förslag känns tomma för mig. Jag vill inte veta vad jag skall göra, utan varför jag skall göra och vad jag kan tillföra när jag gör det. Det är det senare jag måste hitta för att bli inspirerad att göra. Så läs några avsnitt till av denna blogg innan ni kommer med förslag.