I söndags hoppade jag flera fina språng på 55 cm med min Pirre. Det är ingen märkvärdig höjd, men jag skall berätta för er det märkvärdiga med den.
22 år gammal gick jag första kursen på Strömsholm. Där hoppade vi löpande hinder på 120 cm. Det var höjder jag var helt ovan vid när jag kom dit och jag var varken mentalt eller kunskapsmässigt färdig för att hoppa dem så det blev inte så bra. Men hindren fanns där och var en del av kursplanen så jag hoppade dem med skälvande ben, inte för att jag ville utan för att det behövdes göras.
23 år gammal gick jag nästa kurs på Strömsholm. Nu var hindren 130 cm. Jag var fortfarande för omogen och oerfaren för att hoppa dem bra men jag hoppade dem, inte för att jag ville utan för att det behövdes göras.
Jag hade hoppat en del mellan kurserna också, kanske upp till 120, för att hålla ångan uppe i hopp om att vara förberedd på nästa kurs. Jag hoppade inte för att jag ville utan för att det behövdes göras.
Så startade vi utbildnings-stall i Skåne, Min hustru tyckte att jag borde hoppa hästarna emellanåt, så vi kunde visa dem hoppade om det behövdes. Nu var förvisso hindren mindre, 100-110 cm, så jag hoppade dem rätt behagligt, inte för att jag ville utan för att det behövdes.
Det blev skilsmässa och slut med utbildnings-stallet när jag var 35. Sedan dess har jag inte hoppat, mer än lite stockar och cavaletti. Hoppningen hade aldrig intresserat eller roat mig, så nu när jag inte behövde hoppa lät jag bli.
De senaste åren har jag emellanåt tänkt på den härliga känsla de gånger det gick bra att hoppa de stora hindren på Strömsholm. Jag mindes den härliga känslan när man känner hästen komma upp under en och hur den sedan lyfter upp oss båda i luften för att ta oss över hindren. Det var, de gånger det lyckades, en behaglig känsla.
När jag nu, tack vare antidepressiv medicin, börjar bli modigare och har mindre ångest så har jag börjat hoppas på att få uppleva den känslan igen. Jag vet inte hur högt jag måste hoppa för det, men jag tror inte det krävs varken 120 eller 130 cm. Därför har jag börjat hoppträna, något jag inte gjort på 25 år. Jag har hoppat två gånger i veckan i vår.
Här kommer det som gör de 55 centimeterna i söndags märkvärdiga: Det är inte på långa vägar det högsta jag hoppat, men nu hoppar jag för att jag vill, inte för att det behövs. Därför är 55 cm det högsta jag hoppat för att jag vill hoppa.