I februari 2016, alltså för fem år sedan, var jag och provred en häst på ett stuteri utanför Göteborg. En duktig ryttare visade upp honom i ridhuset. Jag blev väl inte imponerad av varken ridning eller häst. Det var en snygg fux, varken mer eller mindre.
Så skulle jag då provrida. Detta var under min allra räddaste period, mindre än ett år efter min höftledsoperation som hade gjort mig väldigt osäker på min kropp. Jag skakade i hela kroppen och hade kraftig ångest när jag gick ut till bilen för att hämta hjälmen. Jag funderade på om jag verkligen skulle rida honom, men beslöt att försöka. Det behövdes två försök att komma upp på honom för benen var som gelé och vek sig i första försöket. Upp kom jag i alla fall och skrittade ett krampaktigt varv i ridhuset, hoppandes att ingen skulle se att jag höll mig fast i framvalvet, som när jag 10 år gammal red mina första pass.
Så satt jag av och funderade på hur jag skulle slingra mig ut det här. Skulle jag säga att jag blivit för feg för att köpa ny häst, eller skulle jag be att få komma tillbaka en annan gång, när nerverna var bättre?
Medan jag står där och håller hästen, hör jag mig själv säga ”jag köper honom”.
Vad hade hänt? Hade jag blivit fascinerad av hans fantastiska gång och ridbarhet?
Inte alls. Medan jag stod och funderade lade hästen sin stora näsborre mot min kind. Där stod vi, kind mot kind, och tittade varandra i ögonen i en känsla av samhörighet.
Hans vilja att vara nära var det avgörande som fick mig att köpa.
Det tog nästan ett halvår innan jag grenslade honom. Jag hade mycket rid-ångest att bearbeta, vilket blev min blogg om ridrädsla.
Varje gång jag skall sitta upp lägger Pirre sin näsborre mot min kind, så står vi där och är nära varandra en stund. Försöker jag avbryta vänder han på sig och lägger tillbaka nosen på min kind. Det kan pågå i mer än en minut och han gör så vid varenda uppsittning tills han är nöjd. Det är en underbar stund.
Nu har det gått fem år. Jag känner mig idag mycket trygg med min Pirre. Fortfarande står vi och njuter av varandra, kind emot kind, inför varje ridpass, en underbar stund av närhet och gemensam meditation.
