I november skrev jag om hur våra hästar drabbats av selenbrist. Därför reds det inget här på gården under december, eftersom selenbrist ju ger hästarna ömma muskler. Alla hoppades vi på att komma igång efter nyår, men det blev besvärligt underlag så det är inte förrän sistlidna veckan som vi unnat börja rida våra hästar regelbundet.
Från att ha fyra ovilliga, stela och redan från start andfådda hästar (häftig andning är ofta ett tecken på att hästen har ont), så har vi nu fyra pigga, glada och energiska hästar. Vi har alla konstaterat att vi knappt känner igen våra hästar, och så ler vi brett när vi rider. De, såväl som vi, känner sig lite ovana vid att kunna röra sig fritt och mycket och är lite försiktiga i början på passen. Även har jag märkt på alla oss tre ryttare här hemma att vi liksom vant oss vid att hästarna inte orkar, inte kan, inte vill, så vi har vant oss vid att inte rida så aktivt. Detta sitter kvar i ryggmärgen på oss och att lita på att hästarna och deras kroppar vill kan och orkar, det kommer nog ta lite tid. Men det känns behagligt.
Nu sätter vi igång.