- Det är något konstigt med Bugatti, sade Maria en dag. Han ville inte galoppera längre. Vi enades om att han kanske tyckte att ridpassen blev för långa så Maria kanske kunde lägga galoppen tidigare i dem.
När detta hände hade jag redan ett tag känt att Pirre var ovillig och verkade stel i kroppen. Han tyckte skänkelvikning blivit lite jobbigt, bakbenen liksom räckter inte till.
Samtidigt kändes Blixten halt på något obestämt bakben. Kanske hade han vrickat sig i hagen eller så var han omfotad igen efter verkningen. Det har han varit ofta under livet.
Där började jag sucka över att alla hästar verkade sjuka, jag som gått genom livet med huvudsakligen friska hästar.
Då red Ingela en lektion på mig på sin Escyro. Han hade verkat trött och ovillig ett tag, och jag såg på lektionen att han blev andfådd väldigt tidigt, så vi avbröt lektionen. Istället bad vi veterinären komma och ta ett blodprov på honom. Det visade höga värden vita blodkroppar och dåligt med blodplättar. Veterinären menade att det kunde bero på maskangrepp, så Escyro blev avmaskad. Visst blev han lite piggare av det, men handbromsen satt fortfarande i.
En vecka senare red Maria lektion för mig på Bugatti. Hon travade fram några varv och Bugatti flåsade som en bälg. Då tog vi även honom till veterinären för något stod inte rätt till med honom. Veterinären tog några blodprov, men hittade inget som tydde på något fel.
Nu var alla våra ridhästar oridbara och jag kunde inte begripa varför
En del av Bugattis blodprov hade emellertid skickats till ett laboratorium i Tyskland och efter några dagar fick vi svaret: Selen- och zink-brist. Veterinären skrev ut medicin, som kommer att hämtas ut idag.
Då läste jag på om selenbrist och förstod att det nog är vad alla våra hästar lider av. Tidigare har jag inte sett något gemensamt i deras krämpor, men nu verkar det självklart att det är selenbrist de lider av. Jag läste på om främst selenbrist hos häst och där skrevs just om muskelömhet och liknande saker som förklarar varför våra hästar beter sig som de gör.
När jag fått denna selenbrist i ansiktet minns jag hur det på ridskolan i Partille på 70-talet regelbundet och i förebyggande syfte gavs Tokosel till hästarna. Jag vet ju sedan gammalt att svenska jordar är selenfattiga och gav ju därför förr mina hästar löpande selen på samma sätt som på ridskolan i Partille. Någon stans efter vägen föll den rutinen bort och nu får mina hästar lida av min enfald.
Så nu har vi gett oss ridförbud på gården under en månad, medan vi ger hästarna Selevitan. Därefter hoppas vi att de är så återställda att vi kan börja rida igen.