Jag har varit lite missnöjd med Diamant ett tag, och faktiskt lite sur på honom också. Han har betett sig konstigt på ett nytt sätt när jag ridit honom. Han drar i bettet, i ena eller båda sidorna. Han verkar grinig. Han trycker emot skänklarna i sidvärtsrörelserna, och liknande saker.
Först funderade jag på ifall han kanske hade ont någonstans. Sedan funderade jag på ifall han började bli gammal. Ibland funderade jag på att inte rida honom ett tag eftersom han just inte verkar gilla det just nu.
Igår slog mig till slut en tanke: Diamanten har slutat flyga och fara. Det är sällan man har kunnat rida mer än några steg, kanske ett halvt varv, utan att Diamanten får spel, kör upp huvudet och försöker rusa iväg. Många övningar, till exempel galoppombyten, gör jag fortfarande med ena handen i framvalvet för att vara säker på att landa i sadeln.
Dessa tokigheter har varit i stort sett borta de sista veckorna. Istället protesterar Diamanten genom att lugnt trycka emot någon stans. Det som jag först tog som en ny olydnad, är alltså istället ett tecken på att Diamanten lyder mer och trivs bättre med ridningen. Han går inte sämre, han går bättre! Det som upplevdes som ett bakslag var ett steg framåt.