Markus Holst 04 oktober 2010
Detta är en intressant fråga, men också en som är svår att besvara. Svårigheterna består i att alla har olika förståelse för begreppen samling och rakriktning vilket gör de flesta diskussioner omöjliga eftersom folk pratar förbi varandra.
Att du ställer frågan till mig beror troligen på att du nyligen har diskuterat detta med någon och vill ha mig som "domare". Det är en stor uppgift!
För att reda ut hur rygg- och halskotpelare ser ut måste vi göra en studie där vi röntgar hästar i samling. Det låter sig knappast göras varför vi inte lär få den informatinen utan får fortsätta att gissa och spekulera. Det avlåter jag mig från, just nu, eftersom mina spekulationer knappast skulle tillföra mer än spekulationer till din fråga.
Tyngdpunkten ligger där den brukar. Hästens kropp är förhållandevis orörlig, om man jämför med en frisk människa eller en katt, varför tyngdpunkten håller sig på ungefär samma plats hela tiden. Tyngdpunkten ligger under ryggens lägsta del. Det som händer när man samlar hästen är inte att tyngdpunkten flyttas utan att hästens bakbens rörelsmönster ändras så att bakbenen kommer mer under hästen än annars. Detta leder ironiskt nog till att tyngdpunkten flyttas framåt, samtidt som bakbenen får mer vikt pga sin placering längre fram och sker mer genom att hästen kortar av den påskjutande delen av steget än att den sätter ner fötterna längre fram. En frisk häst sätter nästan alltid ned sina bakfötter under tyngdpunkten om ingen ryttare stör. Det gör den även när den går och betar i hagen och flyttar en fot var tjugonde sekund.
Hur musklerna arbetar beror på vad hästen vill använda samlingen till. Skall hästen öka tempot, vända eller göra ett hopp uppåt? Samlingen ser nog olika ut i dessa situationer.
Den ökade krökningen i ryggen, som man ofta pratar om, förekommer vid viss samling men jag är osäker på om den alltid skall vara där. Att ryggen kröks beror, som jag förstår det, på att hästen vill lyfta upp framdelen som motvikt mot det mera framskjutna steget. Att lyfta framdelen kräver mer spända ryggmuskler vilket torde leda till att hästen svankar, men svankar den får den inte upp framdelen. Således behöver hästen även en ökad spänning i bukmuskulaturen för att kunna lyfta upp framdelen. Krökningen av ryggen kan således jämföras med hur ett metspö böjs när man får napp och tyngden ökar i framändan. Men krökningen finns där bara om metaren försöker lyfta spöt, vilket kräver en dubbel rörelse där ena handen verkar som stödpunkt (jämför med ryggmuskulaturen) och den andra handen försöker lyfta spöt (jämför med bukmuskulaturen). Jämförelsen haltar på flera punkter, men ger en hyfsad beskrivning av hur krökningen av ryggen uppkommer på grund av framdelens tyngd.
Så trots att ryggmusklerna spänns mer i samlingen, längs de ut.
Vi måste komma ihåg vad samling är: Samling är en förberedelse! Tänka dig att du skall ta ett jämfotasprång framåt. Du vever till med armarna och böjer snabbt på benen för att förbereda hoppet. Den ställningen, med de krökta benen, är samling! Men om du blir stående för länge i denna hukande position förlorar du möjligheten att hoppa framåt. Så samling kräver rörelse! Samling innebär att man håller benen igång och är beredd att ta fart åt något håll. Därför skriver Percy Hamilton att piaff får man om man samlar den stillastående hästen.
Av den anledningen är jag tveksam till ifall levaden egentligen skall betraktas som en samlad rörelse eller inte. Står hästen still med krökta bakben i tre sekunder, vilket brukar vara kriteriet för en bra levad, minskar möjligheten att ta sig därifrån (alltså att hoppa) varför vi kan vara tveksamma till rörelsens nytta.
Så till rakriktning då, detta delikata ämne som stöts och blöts in absurdum i akademiska kretsar. Jag läste en gång en klok kommentar: Den skolade hästen rätar ut sig själv! Ju mer välgymnastiserad hästen är, desto mer liksidig blir den i sin kropp och ju rakare blir den. Om vi således låter hästan själv sköta sin böjning, är den skolade hästen rakare än unghästen.
Även kan vi diskutera om vi har något större behov av att böja den samlade hästen. Böjandet och formgivandet hör till det lösgörande arbetet. I det skolade arbetet söker hästen själv rätt form och böjer sig således själv rätt om man ger den rätt förutsättningar. Således kan vi säga att kriteriet för en bra sluta eller bakdelsvänding är att hästen själv söker rätt böjning, vilket den gör om man ger den rätt förutsättningar. Rörelserna är inte uppfunna av människan; hästen använder dem dagligen i hagen och är väl bekant med dem långt innan vi ber den utföra dem. Ställer vi rätt fråga, får vi rätt svar.
I nästa steg kan vi fråga ifall det finns aneldning att räta ut den samlade hästen. Är hästen skolad och förstår uppgiften, rätar den själv ut sig ifall samlingen förbereder en rörelse som kräver en rak kropp.
[ Svara ]
04 oktober 2010
Tack för ett intressant svar! Tanken på samling som förberedelse gav en ny dimension till det hela!
Nej jag står inte i konflikt med någon. Jag grubblar utifrån mina kunskaper som sjukgymnast, kollar hur mycket av det man kan överföra utifrån anatomi fysiologi och biomekanik.Hästen är ju annorlunda än oss såklart men hur muskler kan fungera se ut och samspela är ju detsamma, och biomekanik gäller ju lika för både människa och häst eftersom vi lever på jorden och påverkas av gravitationen :) Försökte ställa frågan i ett hästforum men det var tydligen väldigt provocerande så jag tänkte att det nog är bättre att fråga tränare istället.
Jag tänkte förklara hur jag tänker sjukgymnastiskt (detta är alltså inget som jag förutsätter är en sanning utan bara en tankemodell som jag vill bolla med mer kunniga)
Kan det vara så att samling innebär olika saker för olika discipliner och skolor därför att man tänker att musklerna ska arbeta på olika sätt?
Ett sätt att tänka kanske är att hästen arbetar uppkortande med sin överlinje, dvs spänner sina ryggmuskler och halsmuskler på ovansidan i kombination med vinklade bakben. På det viset får hästen framträdande ryggfiléer och det känns som om man sitter på musklerna. De kommer att dra med sig halsen eftersom de fäster in på halskotens nedersta kotor samt manken. De är ryggsträckare och stabiliserar ju ryggen men borde också sätta ryggraden i sträckning. I kombination med detta så arbetar hästen stöttande med den djupa magmuskeln som är tvärsgående. Bakbenen vinklas för att ge kraft antingen i bärande eller påskjut. De behöver dock inte placeras så mycket närmare hästens tyngdpunkt. Ryggens funktion på en häst är ju att fortplanta denna kraft. Högre frambenslyft skapas genom att huvudet hålls fixerat och de muskler som lyfter frambenet då kan arbeta aktivt för lyftet.
Det skulle krävas koncentrisk träning av överlinje (stärka den att kunna dra ihop sig och bära vikt, ungefär som om vi skulle träna våra stora ryggsträckare såsom vi gör när vi ryggtränar tex liggande på mage och lyfter)
Anledningen till att jag tror hästen på bilden skulle kunna jobba så är för att underlinjen är lite välvd (bukmuskeln alltså inte fullt aktiv), utrymmet bakom sadeln inte riktigt utfyllt och manken inte så kraftigt höjd men bogen lite tippad bakåt, skillnaden mellan front (manke) och bak (korsbenet) finns ju inte.
En annan tankemodell på hur samling skulle kunna se ut är: Hästen förflyttar sin tyngdpunkt bakåt genom att flytta bakbenen längre under sig och vinkla sina leder (höft knä has) för att genom dem utveckla kraft. bukmuskeln som ju är tvärsgående jobbar stabiliserande (annars skulle ryggraden sträckas = svank vilket skulle drabba övergången mellan bröstkotor och länd samt själva ländområdet ) tillsammans såklart med ryggradens stabiliserande muskler; multifiderna och serratus. Överlinjen arbetar som bromsande/mothållande kraft för att hästens front inte bara ska trilla ner okontrollerat nu när tyngdförskjutningen skett. Den jobbar inte i förkortat tillstånd men dynamiskt från neutralläge till något utsträckt läge. Den är alltså inte avslappnad utan arbetar precis som biceps gör om du från uppböjd armbåge sakta låter den sträckas ut igen. Biceps bromsar rörelsen så underarmen inte bara faller. Ryggraden hålls i sitt neutralläge så den kan vara dynamisk och överföra kraften från bakdelen framåt på ett sunt sätt.
Om det sista resonemanget håller så är det flera fördelar med det. När man vill träna bort oliksidighet så finns det teorier som säger att när vi arbetar förkortande med våra muskler så förstärker vi oliksidighet. Vi har alla anatomiska avvikelser, olika långa muskler osv. I alla fall så säger man då att för att räta ut våra oliksidigheter så gör vi det genom sträckning. Det är här tankesättet med en dynamisk muskel som arbetar från neutralläge till förlängt läge kan bli intressant, här borde vi minska oliksidighet. Dessutom är det snabbare att träna en muskel excentriskt (bromsande/under förlängning) och de är också starkare på ett sätt. Vår förmåga att bromsa rörelser är viktigast för det skyddar mot överbelastning av leder.
Den stabiliserande muskulaturen är också intressant eftersom den under buken är tvärsgående och därför inte kan bli oliksidig. De som stabiliserar kotorna är små välkoordinerade starka muskler som går mellan kotorna och stabiliserar segmentvis. Här sitter sällan oliksidighet förutom vid skada eller obalans i samspelet mellan muskler. Kan vi stärka dessa muskler så att de kan kompensera för vår vikt så får hästen balans och bli friare i sina stora dynamiska muskelgrupper. Bakbenets muskler behöver stärkas för att kunna skapa kraft så de måste stärkas i sitt växelspel som agonist - antagonist (genom att träna att bära vikt). Detta i kombination med en lösgjord överlinje vilket innebär att den inte ska jobba ihopdragande vid samlande övningar utan kunna bli stark som bromsare. Därför är det bra att hästen söker längningen (men inte som en stretching utan en styrketräning i bromsande funktion)och att vi inte pressar ihop den via bettet.
Hoppas du förstÃ¥r mitt resonemang, inte alltid lätt att förklara en tanke.Â
[ Svara ]
05 oktober 2010
Ett litet tillägg till mina grubblerier. Du formulerade bakbenens arbete på ett intressant sätt, att vi normalt inte behöver tänka att de ska trampa längre under sig utan istället minska på påskjutet (vilket borde resultera i långsammare mer kontrollerad rörelse). Det borde ju medföra att man får dem att bära mer och vinklingen i knä has höft kommer av sig självt och anpassas efter graden av bärighet som krävs för rörelsen.
Också intressant dina tankar kring att hästen måste hitta böjningen själv. Det stöttas också av sjukgymnastiskt tänkande. Börjar vi en rörelse genom att påverka det perifiera ( skapa en böjning genom att dra i en eller två ändar) tex böja hästen genom att dra i inner tygel så kommer vi troligtvis initiera rörelsen med att först aktivera de dynamiska stora musklerna och sen de stabiliserande. Vi har satt hästen ur balans och muskelaktiveringen sker i fel ordning. Rörelsen, böjningen borde starta från centrum med att aktivera de stabiliserande musklerna först i böjt tillstånd och sedan låta böjningen forplanta sig vidare till hästen periferi (huvud och hals). För att åstadkomma det borde böjningen komma från vår sits och inte från vår innertygel. Likadant kan vi inte skapa en bärig rygg genom att böja in huvudet och böja bakbenen på hästen. Då jobbar vi återigen för mycket med de dynamiska musklerna och kommer att störa balansen och samspelet i koordinationen med de stabiliserande. Bärigheten måste komma sig först av att hitta stark stabilitet och balans, en stark bukmuskel och stöttande ryggmuskel, när vi sedan gör en samlande rörelse så kommer hästen själv (ifall den är lösgjord och fri i sina större muskelgrupper) placera huvudet och bakbenen där de behövs.
Hur tänker du med viktfördelningen mellan fram och bakben?
[ Svara ]
Markus Holst 05 oktober 2010
Det verkar finnas gott om ridande sjukgymnaster i nordöst-Skåne.
Du för ett vetenskapligt resonemang runt muskler som jag inte klarar att ta ställning till. De ligger på en nivå jag inte är van att prata om muskler på, så jag får läsa igenom det några gånger till innan jag kan lämna ett genmäle.
Dock visar du det jag hävdar när du lägger in en bild på en häst i passage. Där ser vi en häst som normalt anses samlad och som ändå går med "sänkt" rygg, eller åtminstone med en rygg som inte är krökt så som vi oftast förknippar med samling. Så ser de flesta hästar ut i passage och jag skulle uppskatta mycket om någon kunde visa en bild på en häst som "sitter" i passage. Jag tror inte sådana bilder finns och jag tror inte att hästen av sig själv sitter i passage.
Vad bilden således bevisar är att begreppet "samling" inte är enhetligt. Troligen betyder det olika saker för olika talare och har säkert lite skilda betydelser på olika språk. Oberoende av vilken defenition vi arbetar med kan vi hitta situationer där definitionen inte stämmer. Då kan vi naturligt hävda "undantaget som bekräftar regeln" men jag ser hellre att vi letar efter en heltäckande definition som alltid stämmer. Så brukar man göra inom vetenskapen.
Men på samma sätt som jag någonstans i min bok har skrivit om halvhalten, så skulle nog även begreppet samling må bra av att delas upp i olika begrepp, eftersom det säkerligen inte finns någon heltäckande egenskap i det vi normalt klumpar ihop som samling.
Passagen är ett lysande exempel på detta.
Varför piafferar hingsten i boxen, när ett sto går förbi? Därför att han vill gå men inte kan. Längtan och förberedelse efter rörelse föder samling.
Men varför rör sig hingsten i passage på väg mot stoet, när hon väl sett honom? Jo för att imponera. Passagen är alltså inte samling som förberedelse såsom jag beskrivit ovan och borde kanske inte täckas in i begreppet samling? För att imponera behöver man ingen extra balans. För att imponera behöver man ingen samling. Är passage då samling?
Det finns anledning till att man i Grand Prix Special rider övergångar piaff-passage. Det gör man inte för att detta är naturligt för hästen utan för att det är svårt. Hästen skall gå från en förberedande, lite tvekande rörelse - piaff, till en stolt uppvisande skrytrörelse - passage, och tillbaka igen. Huvva
Jämför gärna piaffen med tenisspelarens småhoppande när han vänter på en serve, eller simhopparens förberedande småhop inför kullerbytorna.
Ofta klumpas alla svåra rörelser in i begreppet samling, vilket vi nog kan vara överens om är galet.
Likadant har jag i 30 år frågat folk på vad sätt hästen samlar sig i öppna, utan att kunna få ett enda vettigt svar. Vad är hästen mer förberedd på efter öppnan, än innan?
Slutans samlande effekt märker man tydligt på hästar med sämre rörelser. De måste hålla tungan rätt i mun för att klara av slutan (när de är ovana) och man ser tydligt hur hästen av denna kluriga utmannig väljer att hålla benen bättre under sig, vilket är målet med samling.
Mest samlande effekt märker man på "dåliga" hästar. Välskapta hästar, som PRE, är i sig så balanserade att det nästan är onödigt att öva samling på dem. De är liksom redan samlade genom Guds försyn.
För att nu diskutera böjning så finns det ju generellt tre huvudsakliga sätt att böja hästen på: Framtill, på mitten och baktill. Jag vill inte se det ena sättet viktigare eller finare än det andra. Bra ryttare är vi den dagen vi kan använda alla tre så att vi i varje situation kan välja rätt sätt.
Den riktigt böjda hästen är riktigt böjd oberoende av vilken hjälp vi använder.
Det finns många situationer där inner tygel är rätt signal för att initiera böjning, och då främst på den oerfarna hästen eller hästen med dålig och dragig mun. Om vi på dessa låter innertygeln vara "en dum en" får vi oftast en snygg böjning när hästen bemödar sig om att slippa obehaget, för att förklara saken i grova ord. Metoden har jag besktivit i här
Knepet för att få en bra böjning för inner hand, är att ge efter när väl böjningen kommer. Så länge inner tygel är mer belastad än ytter tygel, är hästen inte muskulärt böjd oberoende av vart huvudet pekar. Det kan du säkert styrka. (eftersom det är muskler på utsidan av hästen som den använder för att sträcka inner tygel). Även gäller det omvända: Om yttertygel är överbelastad kan vi vara säkra på att vi har en häst som skjuter ut bogen.
Dock tycker jag mig ha märkt att det är först när man väl får rätt böjning i nackens översta del (ställning) som man får en genomgående avslappnad häst. Att ställa hästen är svårt utan tygel. Orsaken till att ställningen är så central har jag diskuterat med såväl sjukgymnaster som veterinärer och equiterapeuter i min omgivning utan att få ett bra svar. Det kan hända att min och alla andras fascination över rätt ställning mera har kosmetiska egenskaper än ridtekniska. Där finns fortfarande utrymme för forskning.
Ivilket fall, tror jag att ställningen handlar om att få avslappning i nackrosetten.
Ofta har jag märkt att om man i öppna får hästen att sträcka inner framben ordentligt i rörelseriktningen , kommer ställningen. Därför initierar jag ibland ställning genom att rida en rask öppna med lång kliv och eventuellt fösa på inner framben med spöt.
Inner skänkel kan böja den lydiga hästen så länge denne bjuder framåt och alltså just inte behöver styras. Jag hävdar att vi så initierar böjningen genom att fösa inner bakben in under magen, varvid hästen snart väljer att vinkla fram inner höft eftersom röreölsen blir enklare då. Sedan vet du själv tillräckligt för att förstå att den vridningen lockar fram böjning i hela kroppen. Även får vi böjning i öppnan genom att sträcka ytter framben långt framåt.
Därför anser jag det kontraproduktivt att sträva efter en hög poäng i skänkelvikning! Det finns ingen anledning att kämpa med att räta ut hästen i sidvärtsen när han gör ett gymnastiskt bättre arbete om han får vara böjd. Mina funderingar runt öppna och skänkelvikning har lett till en lång lång diskussion på denna sida
För att visa denna böjning brukar jag ibland på teoripasset på mina kurser visa hur jag försöker nå upp till taket med högra handen. Längst blir jag om jag höjer vänster höft genom att ställa mig på tå på vänster fot, och genom att låta axlarna hamna i olika höjd genom att höger axel sträcks extra långt upp. Denna strävan att bli lång lång skapar inte an rak Markus utan en snyggt böjd Markus. Helt fel har således inte hang and bang-kulturen när de försöker gymnastisera hästarna med långa kliv. Långa kliv kräver böjning! Det är tricket på volten!
Så småningom kan vi böja hästen än mer genom att uppmana den att sträcka ytter framben framåt-inåt. Det är detta som händer i sluta och bakdelsvändning. Den oerfarna hästen väljer här ofta att böja sig fel på grund av bristande gymnastisk förmåga, varvid vi får felställd bakdelsvändning och felställd sluta (kanske är det detta vi normalt kallar öppna? Kanske är öppna ett ogymnastiskt förstadie till sluta?) som resultat. Vi vinner i sluta och bakdelsvändning inte rätt böjning i första hand genom att tvinga fram den med tyglar utan genom att få hästen att "längta i rörelsriktningen", alltså genom att sträcka iväg ytter bog mer.
Slutligen om viktfördelning mellan framben och bakben: Här gissas det också hej vilt och ingen vet egentligen något. Det har börjat mätas lite runt sådana här saker genom att ställa fram- och bakben på olika vågar. Det som då visade sig var främst att de flesta tyckare genom historien har tyckt fel. Dock sträckte tyckarna strax stolt på sig igen och hänvisade till att mätningen var utförda på fel sätt, eller i alla fall på ett ekipage från fel disciplin...
Det är förvånande att denna typ av vägning inte gjorts tidgare då tekniken har funnits där lika länge som vi ridit. Jag kan referera till en mätning, beskriven i en bok jag just nu inte hittar. Där vägdes hästen i piaff varvid det konstaterades att då var det lika mycket vikt på fram- som bakben.
Detta låter vettigt!
Det heter ju att hästen skall ha mer vikt på bakbenen i samlingen. Dock glömmer vi en enkel fråga: Mer än vad då? Man tror lätt att svaret är "mer än på frambenen", men svaret är snarare "mer än annars".
Att hästen skall ställa upp sig jämt på alla fyra benen i halten är förvisso mest en kosmetisk historia, men om hästen belastar alla fyra benen jämt, är den beredd att röra sig åt vilket håll som helst! Är framdelen mest belastade, kan hästen endast röra sig framåt utan att först ändra position.
Detta kan säkert kampsportare styrka. Jämn belastning på båda fötterna är bästa försvar.
Och i samling vill vi ju att hästen skall vara "beredd på allt", varför det är logiskt att den då har jämn fördelning av vikten.
Här är det lätt att man blir överteknisk i samlingen. Jag hävdar idag att hästen inte blir mer samlad, alltså beredd, för att vi ber den flytta fötterna hitan eller vinkla den och den leden ditan. Samlad blir hästen när han bereder sig på vårt kommande kommando, eller på en aktivitet. Samlingen är mera en mental process än en fysisk.
Våra hjälper till hästen består ofta av "böj dina ben och räta sedan kvickt ut dem". Ett enklare och tydligare sätt att säga samma sak är kort och gott: HOPPA! Jag tror vi får bättre resultat om vi på det viset kan visualisera för hästen, vad det är vi vill. Därför funderar jag nu mycket på i vilka situationer hästen i det fria väljer att använda de olika rörelserna. Om vi kan få hästen att förstå att vi vill det han ville då (ja, krånglig mening), får vi önskad rörelse.
Annars ägnar jag inte mycket tanke åt belastningen av hästens fötter. Hästen är alltid mycket mer kunnig om sin kropp än vad jag är, så om vi ger den möjlighet att själv hitta rätt position för att utföra det vi vill, så är hästen rätt på fötterna.
I vilt tillstånd ändrar hästen hela tiden sin vikt åt alla möjliga håll, beroende på vad den håller på med. Vi skall aldrig tro att vi blir klokare på hästens kropp än vad hästen själv är. Ryttarens uppgift är att formulera målet och sedan hålla sig ur vägen. Försöker vi detaljstyra hästens rörelser är vi dömda att misslyckas. Det klarar hästen bättre, även utan stöd på yttertygeln.
[ Svara ]
Markus Holst 05 oktober 2010
För att ytterliggare kommentare om benflyttnignen i samling, så handlar samling om att korta upp steget för att vara beredd på kommande aktiviteter. Den minst användbara delen av steget är just påskjutet eftersom denna endast flyttar kroppen framåt. Alltså måste påskjutet (som kan definieras som den del av steget där hoven är bakom höftleden) kopplas bort innan förändringar kan ske, såvida inte förändringen består i än mer fart framåt. Jämför med hur höjdhopparen kortar av steget när hon närmar sig avsprånget, för att rikta om kraften från framåt till uppåt. Detta är orsaken till pratet om halvhalten före varje förändring.
Ett enkelt sätt att samla hästen är därför att be den lyfta fötterna tidigare och oftare. Det gör vi genom att be hästen ta kvickare steg. Om vi då har en lydig häst som inte hänger i tygeln eller försöker öka tempot, får vi en samlad häst.
[ Svara ]
08 oktober 2010
Tror du att hästen måste kompensera vår vikt på något vis när vi sitter upp, om ja, hur? Ur hållbarhetsperspektiv tänker jag då.
Tänker du att dressyrrörelserna (ej ovan mark) alltid kan ridas på ett uppbyggande sätt eller att dressyrrörelser på hög nivå sliter på hästen?
Elisabeth
[ Svara ]
Markus Holst 08 oktober 2010
En ryttare väger undegfär 15% av en häst, beräknat på en häst på 500kg och en ryttare på 75. Naturligtvis måste hästen ta i mer med någon muskel för att hålla uppe den vikten. Som jag har förstått det rätt så är det de inre musklerna (bukmuskler mm) som bär ryttarens vikt.
Hur ansträngande det är för en häst att bära en ryttare är väl en av de få saker som det forskas på och jag hittade nyligen en artikel om detta på en elevs toalett. Där stod väl ungefär den gamla sanningen att en häst utan vidare bär en sjättedele av sin vikt. Man hade studerat vid vilken belastning hästen blev andfådd.
Ur den aspekten tror jag att hästen kan bära en normal ryttare utan att fara illa. Vi får tänka på att vi ju bara rider hästen max en timma om dagen, och inte alla dagar och inte hela livet. Vi rider alltså, högt räknat, ungefär 3-4% av hästens totala livstid, varför det inte behöver leda till förslitningar. Om vi rede full arbetstid på samma häst, kanske saken kommer i ett annat ljus. Det är ju känt att lektionshästar slits ut fortare än andra hästar vilket dels kan bero på den sämra ridnignen de utsätts för, men kanske även beror på att de rids fler timmar.
Man skulle kunna tänka sig att de femton procent extra kilona kan leda till samma skador som överviktiga människor kan få, men då krävs det nog att man rider mer än lämpligt mycket på samma häst.
Dressyr skall definitionsmässigt inte slita på hästen. Läser vi dressyr-reglementets första paragraf står det ungefär att dressyr syftar till att göra hästen lydig, välbalanserad och angenäm att rida. Om vi utgår från den formuleringen kan alltså dressyr inte skada hästen, för om hästen blir skadad är det helt enkelt inte dressyr man rider.
I min bokhylla står naturvårdsverkets meddelande nr 1/1978, som handlar om ridanläggningar. Där beskrivs dressyr som ridning för att få hästen gymnastiserad, lydig och i balans. Ett antal rörelser av bestämd utformning och stigande svårighetsgrad skall successivt läras hästen.
Där ser vi samma sak: Dressyr skall förbättra hästen.
De allra flesta rörelser har en uppbyggande effekt. Det är mycket få undantag från den principen. De rörelser jag älskar att hata är capriole och seriebyten. Förvisso tror jag inte att någon av dessa rörelser är skadliga för hästen, men jag kan inte komma på ett enda problem med en häst som man kan "bota" genom att rida seriebyten. De flesta andra rörelser kan jag hitta anledning att rida, men seriebyten och capriole är lita svåra att se syftet med. Men de är roligt att rida seriebyten.
Även flera skolor över mark kan användas i träningssyfte. Till exempel är courbetten en underbar styrke- och balansträning. Rörelserna över mark är saker som busiga hästar använder sig av frivilligt och naturligt när de lekar med varandra. Dessa rörelser blir inte skadliga bara för att människan manar fram dem.
Om vi ser på vilka hästar som förslits inom dressyren, så är det ju inte de högst utbildade. De är ofta med förvånande länge och kan ju tävla internationellt tills de är 17 förbi. Bland annat har ju Anky van Grünsven visat att hennes hästar håller länge, trots hennes kritiserade träningsmetoder. De hästar som far illa är mellankategorin, med ryttare som fastnar halvvägs i utbildning och inte kommer vidare. Det är på dessa hästar vi hittar alla förslitna framben, vilket ju är den vanligaste skadan på "dressyrhästar".
Skadorna kommer inte av att folk rider för svåra rörelser, utan för att de rider även de enklaste saker, som till exemepel trav på volten, under felaktiga former. Jag hävdar att den största häst-dödaren är den översträckta tygeln, som många rider med i tron att det är stöd på tygeln de begagnar sig av. Den översträckta tygeln leder till att bakbenen hamnar för långt bak med ökad vikt på frambenen Detta leder till att frambenen hamnar för mycket under hästen och blir överbelastade i sitt bakersta läge vilket leder till en ständig övertänjning av böjsenorna.
Jag har inte vetenskapliga bevis för detta, men det är vad jag tror.
[ Svara ]
28 oktober 2010
Intressanta reflektioner du har!
Så en ny fråga jag funderar kring. Är det ok att medvetet rida en häst bakom lod? Om ja, i vilket syfte? Hur resonerar du?
Jag tycker man ser även inom AR hästar som går bakom lod
[ Svara ]
Markus Holst 28 oktober 2010
Detta är en delikat fråga som ju resonerats rätt kraftigt de senaste åren, då under namnet rollkur.
Innan vi diskuterar bakom hand, kan vi försöka att reda ut varför vi vill att hästen skall ha "vedertagen" huvudställning, dvs. varför hästen skall gå på tygeln. Funderar vi en stund runt det märker vi att vi inte har särdeles måmnga argument för den saken.
Det är en sak med fälthästen. Den måste få ha näsan där den vill så att den ordentligt ser vad den gör och är fri att balansera sig. Därför lär vi oss tidigt att vid hoppning skall hästen inte gå på tygeln. Ibland hör man till och med att man skall lyfta upp hästens huvud före hindren, så hästen kan se hindret.
Fälthästens huvudställning är således enkel att motivera. I den formen menar jag att hästen skall gå vid all ridning i terrängen, Då skall vi inte sträva efter lång och låg, eller liknande fina saker. I skogen skall hästen vara så lydig att han är fri att använda sin kropp å bästa sätt och även kunna se sig ordentligt för, vilket han inte kan om han "går på tygeln".
Men varför vill vi då att hästens panna skall närma sig lodplanet, när vi rider dressyr? Ärligen så vet jag inte. Jag vet att hästen oftast väljer att göra så, men jag vet inte varför. Vi ser aldrig hästen gå med huvudet i lodrätt läge i det fria, varför redan detta är en onaturlig huvudställning och en onaturlig form. Vi är så vana att se det att vi tar det som naturligt, men ridning är aldrig naturligt.
Den magiska gränsen vid lodplanet skall nog sökas i fälthästens dressyr. Men vet att en häst med näsan för långt bak ofta har sämre bjudning varför man velat motverka ridning som kan skapa eller bero på dålig bjudning. Där har den lodräta nosen blivit en kompromiss. Det är ett läge som är tydligt att se och det är nog mer därför man har satt gränsen där, än att det händer något fruktansvärt om näsan passerar den gränsen.
Sedan kräver det lite resonemang för att reda ut vad som menas med att medvetet rida bakom hand. Om min häst hamnar bakom hand, märker jag ju det och är således medveten om det. Därför behöver inte medveten betyda att vi syftar dit. Vi bara vet att det har hänt. Och det händer alla att hästen går bakom hand emellanåt. Det finns mängder med bilder på mig och mina hästar där de är bakom hand. det är inte för att jag vill ha dem sådana. Det beror bara på att det ibland blir fel även när jag rider.
Jag växte upp på 70-talet när bakom hand var en av de värsta dödssynderna som fans. Det gjorde att folk skämdes något väldigt om hästen hamnade bakom hand och plötsligt gjorde allt för att få näsan fram och upp igen. Den rädslan för det skall vi inte ha. Ofta hamnar hästar bakom hand eftersom de inte lyder förhållningen. Då måste vi se till att få igenom förhållningen, trots att hästen är bakom hand. Om det på det viset inte lönar sig att gå bakom hand slutar hästen ofta snart med det.
Sedan har vi ju den nu så omtalade rollkuren, eller hyperflektion som väl skall vara det korrekta namnet nu. Dessa ryttare tränar sina hästar med näsan bakom hand, och ofta mycket bakom hand. Detta har ju lett till mycket stormiga diskussioner långt upp på internationell nivå. Argumenten har väl ofta varit mera känslomässiga än logiska.
Nu efter några år kan ve se effekterna av rollkuren, Vi kan nog konstatera att hästarna varken är olyckligare eller mer sönderlitna än andra. De verkar hålla rätt bra rätt länge. Vad rollkuren verkar skapa är hästar som rör sig med yvigare benrörelser, vilket gör att man vinner fler tävlingar. Denna skillnad i yvighet kan man se tydligt om man jämför filmer på dressyr för 20 år sedan, och nu.
Frågan är emellertid om rollkuren har någon nytta utanför dressyrbanan. Ökar hästens välbefinnande för att den kan vifta mer med benen? Ökar hästen ridbarhet? Blir den lydigare och mer användbar av det, utanför ridbanan? Skulle rollkur vara en bra träningsform för brukshästar såsom boskaps- eller polishästar, eller någon annan häst utanför dressyrsporten?
Det tror jag inte. Jag tror det vore en omväg att gå, för att få en lydig och fungerande häst. Således har dressyrsporten fjärmat sig än mer från den bruksridning som den en gång för länge sedan (på 1800-talet) föddes för att bevara.
Nästa fråga vi kan ställa oss, är vilka ringar på vattnet som rollkuren ger. Jag är rädd att den som försöker se ut som en rollkur-ryttare gör mer skada än vad den som försöker se ut som en vanlig ryttare, gör. All wannabee-ridning skadar hästar. Det är därför det är vanligare med skador på hästar i lätt dressyr än i svår dressyr.
Jag vill att dressyren skall vara en gymnastik som förbättrar hästens egenskaper och gör den mer angenäm att rida. Dressyren skall aldrig ha som mål att vinna tävlingar i dressyr. Då har vi gjort medlet till ett mål. Det är lika fånigt som när lydightesträning på hundar syftar endast till att vinna tävlingar i lydighet, eller om syftet med att laga bilen inte var att köra bättre utan bara att klara bilbesiktningen. Rollkur har lagt en ny nivå på dressyrtävlingen där hästarna säkert blir lika gymnastiska som våra mänskliga elit-gymnaster. Men det är en ökad rörlighet utan nytta.
[ Svara ]
28 oktober 2010
Jag har lärt mig att bakom lod och bakom hand är två separata saker. Att gå bakom lod är att hästen har böjt halsen så mycket att den har hamnat bakom lodlinjen (linjen mellan öga och mun inte nosryggen alltså). Bakom hand är att man förlorat tygeln som hjälp dvs hästen har slutat hålla kontakten och ta hjälpen.
Att hästen kan hamna där ibland vid ridning är ju ett tecken på något men ingen katastrof. Men är det försvarbart att ha det som arbetsform?
I TR för dressyr står det att hästen ska ha huvudet i lod eller strax framför. Så målet i tävling är inte heller att ha hästen bakom lod.
Att hästens huvud hamnar i lod eller strax framför vid en samlande rörelse borde vara en följd av den aktiverade överlinjen som drar med sig hals och huvud när baken bär mer?
Om hästen placerar sitt huvud bakom lod så har den ju använt halsens och nackens böjare för att hålla det där. Kan det verkligen vara bra och vill vi lära hästen att bära sitt huvud så?
En liten parantes ang rollküren så är det ungefär lika illa som att sätta diverse beslag för att få finare gångarter. Kan man inte arbeta uppbyggande för att nå resultatet så hittar man på dåliga genvägar som är tveksamma ur etiskt perspektiv. Här är det dommarnas plikt att dömma inte utifrån de showigaste gångarterna och yvigaste rörelserna utan den starkaste och mest välskolade hästen. Stora rörelser är itne ett tecken på en häst som är samlad på ett korrekt sätt, många dressyrhästar är ju väldigt rörliga och har därför stort steg och höga lyft. Elit gymnaster har också tränats på de mest extrema vis - med diverse efterföljande hälsoproblem som man inte visste då (ligamentsmärta, pålagringar, skadade diskar osv). Det är aldrig bra att arbeta leder i ytterlägen varken för hästar eller människor. Jag håller helt med om dina sista rader!
[ Svara ]
Markus Holst 28 oktober 2010
Är det försvarbart att ha det som en arbetsform, frågar du?
Jag vet inte. Jag tror att vi alla vet för lite för att egentligen kunna bedöma det. Som jag skrev ovan verkar ju inte världselitens hästar lida av sin rollkur varken mentalt eller kroppsligt. Om vi såge tecken på sådant hade det varit anledning till en hårdare dom.
Om du vill diskutera arbetsform är det ju dumt att länk till en bild som inte visar arbetsform utan en avslappnad lång/låg-situation, alltså en stunds vila från arbete. Lång och låg är aldrig en arbetsform utan en kontroll- och viloform. Det är inte heller Carina som rider på bilden, utan en elev.
Att hästen hamnar bakom lod, som på bilden du länkat till, behöver nog inte betyda att hästen drar in näsan. I detta fallet har det ju snarare uppståt genom att hästen skjuter fram nacken. Det är möjligt att huvudets placering kommer av att hästen vilar huvudet i tygeln, alltså inte genom muskelkraft.
Om vi ser på hästen som samlar sig i det fria, ser vi inga huvud i lod varför jag inte tror det har med samlingen att göra utan snarare, kanske, med hur hästen väljer att umgs med bett och ryttare. Huvudet i lod ser vi möjligen när den fria hästen vill imponera, till exempel hingstar som gör sig till för stona. Dock tror jag inte det är därför de sätter huvudet i lod när vi rider.
Problemet med hästar bakom hand är inte nytt. Kika gärna på till exempel Nuno Oliveira på youtube, så ser du samma problem. Frågan är emellertid om det är ett problem.
I vissa tider och miljöer har man även ridit hästarna med näsan längre fram än vad vi normalt gör idag, med huvudet nästan i 45 graders lutning. Jag har försökt att hitta filmer på youtube på Henri ct Cyr från OS 1956, men inte funnit några
Jag ser ingen anledning till att träna hästen bakom lod och är nog därför fel person att fråga om eventuella fördelar med det.
[ Svara ]
28 oktober 2010
Nja jag kan inte tänka mig att hästen kan vinkla in huvudet p ånågot annat vis än genom muskelkraft. Skulle det vara tygeln som drog den passivt i den positionen så skulle det vara en enorm påverkan i munnen. Skjuta fram nacken gör den ju just genom att böja i halsen (fram till den punkt där tyngdkraften verkar genom huvudet neråt räcker det med en förlängning eller avslappning av överhalsens muskler men för att komma bakom så krävs det någon annan kraft. Jämför med om du sitter med knäet sträckt och låter det falla mot golvet, när det är vinkelrätt så hänger det passivt men för att böja mer krävs att du aktiverar musklerna som böjer knäet)
naturligt kan man ju se hästar välja att placera huvudet bakom lod som du säger en hingst som visar upp sig, eller en häst som leker. Jag ser även hästar utföra samlande rörelser med huvudet i lod i det fria. Men där får man nog också tänka olika exteriörer placerar huvudet olika.
Vad bygger du de tpåståendet på? Att hästar som sätts i rollkur varken påverkas mentalt eller fysiskt? Du tar bort hästens synförmåga och minskar möjligheterna till fri andning samt begär en stor sammandragning av muskler på halsens undersida. Finns det någon studie som tittat på rollkür?
För mig är även lång och låg en arbetsform eftersom ryttaren placerar hästen sådan även om syftet inte är samling så är det fortfarande ett arbete - annars vore det att släppa tyglarna helt och låta hästen själv välja. Men det finns även bilder i dressyrörelser såsom öppna osv där hästen går bakom lod. Och om syftet då är vila i bilden så gäller det alltså inte i alla muskler eftersom hästen just går bakom lod vilket kräver någon aktivitet för tyngdkraften drar inte huvudet i den positionen. Jag säger inte att bakom lod är fel jag vill bara veta om och i så fall varför man vill jobba så, är det så att man vill skola underhalsensmuskler? Att hästen bär sig via dem? Eftersom det är så oerhört många dressyr hästar smo går bakom lod även på elitnivå så kanske det är en nyckel till samling?
[ Svara ]
Markus Holst 29 oktober 2010
Någon studie om rollkur finns nog inte utan jag beskriver det från min empiriska uppfattning. Det finns ju inte mycket forskning alls inom ridvärlden. Det enda jag läst om det är en rätt vettigt vinklad artikel i någon häst-tidning för ett tag sedan. Säkerligen finns det mycket att säga om rolkur och mycket kommer nog att sägas när vi har flera år at bedöma från. Företeelsen, i sin nuvarande form, är ju rätt ny.
Att det skulle påverka andningen, har jag inte hört från nu. Att visa vad hästar kan göra med förbundna ögon brukar vara populärt i NH-kretsar och liknande där man vill visa hur hästen litar på sin ledare. Troligen behöver rolkurhästen inte sina ögon mer än dessa uppvisningshästar under den stund den arbetar i rollkur. Inger vettig ryttare rider ju mot hinder i den formen.
Jag tror inte heller att hästen behäver vara bakom hand för att koma till samling. Vad jag emellertid vet, är att det läggs alltför stor vikt kring var hästen har sin näsa. Jag tror inte att "problemet" är lika stort som debatten. Den dagen det finns vetenskapliga studier tar jag gärna upp diskussionen med dig igen.
[ Svara ]
29 oktober 2010
Hittade faktiskt den här ang Rollkür http://vip.vetsci.usyd.edu.au/contentUpload/content_2872/SusanDwyer.pdf
den refererar till nÃ¥gra mindre studier gjorda. Där märker man en stegrad mjölksyre ansamling, försuring vilket ju inte är särskilt uppbyggande ur träningssynpunkt. Javisst kan en häst ridas utan syn. Det är inte optimalt om man ska hoppa hinder eller rida bruks. Där är det väl mer ett etiskt dilemma, till vilken nytta man vill ta bort ett sinne frÃ¥n hästen medvetet. Jag tror inte det behövs för att uppnÃ¥ fina dressyrprogram. Â
Men rollkür var egentligen inte det jag hade funderingar om, det är så extrem form. Bakom lod däremot händer ju oss alla titt som tätt och vissa placerar medvetet hästen så i arbetsform. Nu såg jag ju din kommentar om att du inte direkt förespråkar det eller jobbar på det viset så det är so mdu säger bättre att fråga de som jobbar så.
Om jag förstÃ¥tt dig rätt sÃ¥ behöver inte hästen jobba bakom lod/hand för att komma till samling dÃ¥ enligt dina erfarenheter? Â
[ Svara ]
Markus Holst 29 oktober 2010
Nej, jag tror inte hästen behöver vara bakom lod för att samla sig. Inget i historien visar heller att så måste vara. Däremot är det lätt hänt att hästen hamnar bakom lod.
Till detta finns det, som nämnt, olika anledningar och den vanligatse är nog att hästen, av olika anledningar, inte lyder bettet eller, för att uttrycka det annorlunda, har ett felaktigt förhållande till bettet. Bakom lod kan komma av att hästen såväl överbetlsar sig, alltså drar emot i handen, som att den är rätt för bettet och drar sig undan från tygelns inverkan. I båda fallen gör man bäst i att se till att få igenom tygeltaget varvid hästen på lång sikt väljer att inte dra in näsan.
Ett lika vanligt fel är spåklart att ryttare i en del sammanhang rider med för korta tyglar. Dock kan man fråga sig om det är tygelns brsitande längd eller hästens inställning till bettet som skapar överbetslingen. Vi vill ju att hästen skall anpassa sin form efter tygelns längd.
Det är väl detta jag tror, om jag skall tro något.
Att sedan dressyrtävlandet går sin egen väg och premierar omotiverat bensprattel är en tendens vi sett väldigt länge och nog ingen kan få stopp på. Så länge det spektakulära premieras - vilket nästan är ett krav om man vill ha publik - kommer vi att se mer och mer sprattel. Så länge sprattlandet inte skadar hästen, och ingen hävdar att sprattlandet har en praktisk funktion, har jag inget emot sprattlandet.
Det var den inställning (om sökandet efter det spektakulära) som för länge sedan fick mig att tröttna på tävlingsdressyren. Det handlar mer om att se rätt ut än att visa upp kunskap. Samma utveckling ser vi nu inom den akademiska ridnignen. Där finns idag fler yllekjolar än där finns nydanande kunskap och pedagogik. Även där handlar det mer om att vara med än om att utveckla. Det tycker jag är tråkigt och därför känner jag mindre och mindre samhörighet med den akademiska rörelsen.
[ Svara ]
29 oktober 2010
Skönt att höra att bakom lod inte är någon nödvändighet för jag får inte ihop det logiskt.
Ja visst är det så som du säger både ang tävlingsdressyr och AR. Fast nog borde man kunna kräva lite mer av tävlingsdomarna. TR är säkert från början utformat med hållpunkter för att avgöra om hästen är samlad och rör sig sunt. Men den behöver nog revideras eftersom hästar har ändrats exteriört osv. Ja sprattel kan ju vara fint, smaksak, men det kan också lura ögat att tro att hästen jobbar sunt fast den inte gör det. Det blir mer tydligt om hästen jobbar korrekt på en mindre sprattlig häst.
Kul i alla fall att du är en av få tränare som erbjuder en frågetråd. Det är givande att höra dina reflektioner och kul att du tar dig tid till alla möjliga frågor. Det uppskattar jag!
[ Svara ]
Markus Holst 29 oktober 2010
Jag fick en bättre förståelse för dressyr-tävlingar när jag började tänka på dem inte som tävling i dressyr, så som jag och nog även du använder ordet, utan som tävling i dressyr-uppvisning.
[ Svara ]
