2014 började jag förstå att något var galet med min höft när jag upptäckte att jag inte kunde föra benet åt sidan, sådär som man gör när man stretchar insidan av låret. Det är ju en rätt så bra sak att kunna, eftersom ju benen är utåtvinklade när man rider. Där fick jag en förklaring till varför det känts så obekvämt att rida några år, och våren 2015 fick jag en ny höft.
Efter det blev ridningen bekväm igen, men det är nog först idag jag förstått hur bekväm.
Jag rider gärna min lille Blixt barbacka. Han är faktiskt enda hästen jag trivts med att rida barbacka. De sista året före operation red jag honom nästan bara barbacka, eftersom jag då kunde sitta som jag ville och lägga fram låren så jag fick knäna vid hans manke och slapp vinkla ut benet. Snyggt var det inte, bekvämt var det inte, men jag kunde i alla fall rida min lille Blixt.
Att ta sig upp på honom barbacka hade länge varit ett bekymmer eftersom han är så bred över ryggen. Jag fick hoppa upp på honom och stå på knä på hans rygg, så vände jag långsamt runt så jag kom framlänges. Då satte jag ned rumpan så jag satt som en jockey och så kunde benen långsamt hitta sin plats. Att bara slänge benet över ryggen var det inte tal om.
Ända tills idag trodde jag detta var för att Blixten är så bred. Jag har fortsatt att sitta upp så när jag ridit barbacka, men idag blev det lite bråttom upp eftersom han inte ville stå still. Utan att tänka på det hoppade jag upp och slängde benet över ryggen på honom så som alla andra gör och som jag gjorde i min ungdom.
Härlig känsla!
Nu förstår jag att det var min stela höft som gav mig uppsittningsbekymmer, inte Blixtens bredd. Jag känner mig härligt vig just nu.
