Hej Så trevligt att läsa. Jag upplever att många inte vet vad man ska ha utgifter till. Jag brukar säga att man även behöver träns på uteritter kanske mest ryttaren att våga lyssna på hästen och fråga under gång. Nu möter vi detta, lerigt- vad tror du kan vi gå över? Nu kommer älg, vi ser vad dom händer, vänta, vad säger du? Och känna hur balanserad hästen är uppför nerför...Jag är medryttare har ridit i 40plus år och började rida "ute" osäker numera hur jag ska prata om uteritter då de flesta inte längre verkar rida ut utan rida lika som i dressyren om det blir tydligt. Tycker det är en brist och förlust för hästarna. Och ryttarna. Min vanliga ridtur med skritt över stick och sten på lång tygeln och galopp på skogsvägar och skogsstigar med dialog och kontakt med häst och omgivning upplevs ofta som vårdslöst. Och oro för att underlaget kan vara skadligt. Hur tänker du? Behöver vi prata om uteridning med nya ord? Undrar Camilla
Markus Holst 18 juni 2020
Jag har inte så mycket kontakt med ryttare att jag egentligen vet hur man rider ut idag. Det verkar emellertid finnas en trend att folk inte rider ut, eftersom det förra året pratades så mycket om "naturbanor", alltså galoppstigar och små hinder på en äng.
Där jag bodde i skåne fanns en stig där min Kalle och jag brukade galoppera. Andra hästägare i byn kallade stigen för "skrittstigen" eftersom det var så dåligt underlag. Trots mina galopper där var Kalle bara helt en enda gång i livet, när han vrickat sig när han reste sig i boxen.
Jag tror att riding allt mer betraktas som en tävlingssport där de pengar som läggs ut på ridlektioner skall resultera i rosetter på tävling. Den glädje i allmän riding som fanns i min ungdoms 70-tal verkar längre bort nu än då och därför finns ingen utbildning i det heller.
I min barndoms Partille fanns klätterbackar. Där fick ridskoleryttarna skritte ned och galoppera upp några gånger. Sista vändan var det kommenderat skritt även uppför. På uppspelta hästar krävdes det engagemang och vilja att få dem att skritta. Att klara sådant i fältsits i en brant uppförsbacke är ridkunnande!
När jag rider ut vill jag rida. Jag vill inte trava i form på grusvägen, Jag vill inte följa den enkla stigen i skogen. Jag vill gå rakt fram i naturen, över stockar, huka för grenar, galoppera nedför backar och klättra över diken. Det - är riding när den är som bäst. Där prövas såväl hästens som ryttarens utbildning och förtroendet dem emellan.
Genom åren när jag undervisat har jag framför allt stått på ridbanor och lärt ut olika typer av dressyr. Jag hade hellre stått i skogen med en brant backe och ett krondike som rekvisita, och lärt folk rida i sådana miljöer. Min erfarenhet är att där brister det ofta i kunnandet. Trots att jag genom livet känt mig som dressyr-ryttare, är ridbanan inte den verklighet som vi skall utbilda våra hästar för. Ridbanan är ett klassrum, inte ett gym. Dressyren är ett redskap, inte ett mål.
[ Svara ]
