Ett rent infall gjorde att jag provade att longera Blixten idag – och märkte att han var ohalt. Har vi tur är detta slutet på en lång tids hälta.
Det började i mitten av april med att han var halt på vänster fram. Skenan var svullen, så jag gissade på någon senskada. Min erfarenhet av senor är att man får vänta ut dem. Min veterinär gav mig samma råd: Inte behandla, vänta. På Pirre väntade jag ett år. Nu har jag väntat ett halvår på Blixten.
Å jag har väntat, provat, väntat igen och så vidare. Flera gånger har jag tyckt att han verkat bra, bara för att dagen efter märka att han fortfarande känns ovillig. De sista månaderna är det egentligen inte halt på vänster fram, utan på båda fram. Han har varit kort i stegen och inte velat röra sig. Skritten är rörlig, gungig och bra men traven säger han nej till.
Flera gånger har jag tänkt att nu är det nog dags att pensionera min lille Blixt, men idag känns det så hoppfullt att jag tror att vi snart rider igen, lite mjuka turer på fälten här hemma och kanske lite dressyr någon dag.
