Medan Ingela gör frukost går jag ut och fodrar hästarna. Så gör vi varje morgon under vintern. Våra hästar går på kall lösdrift och fodras utomhus, utanför köksfönstret. De brukar stå där och vänta på mornarna. Ofta är det någon som inte har riktigt koll på klockan, men som strax dyker upp. Idag stod Pirre kvar i ligghallen men kom när jag ropade på honom.
Han var inte glad. Han var otålig, skrapade med frambenet, kastade med huvudet, gjorde det mesta – utom att äta. Han gick irriterat därifrån några steg, ställde sig med benen ihop och lyfte på svansen. Jag fick känslan att han ville bajsa, men inget hände. Han började olyckligt gå tillbaka till ligghallen. Halvvägs dit lade han sig ned i regnet och höstsörjan.
Då förstår ni att jag blev orolig, och ni förstår vad jag anade.
Jag fick fodra de två hästarna i den andra hagen, och sprang in för att hämta min telefon och berätta för Ingela att jag blir sen till frukost. När jag kom tillbaka ut hade Pirre lagt sig i ligghallen. När jag satte på grimma för att hämta in honom till en box såg han väldigt olycklig ut.
I boxen fick han lite havre, för jag ville se om han ville äta. Han var sådär halvintresserad av mat. Jag lade örat till hans mage för att höra hur den lät. Den kurrade högt och glatt på båda sidor. Även när jag tog bort örat kunde jag höra hur magen kurrade.
Jag tempade honom. 37,6.
Där försvann skräcken för kolik. Men vad var galet med min häst?
Vi stod tillsammans i boxen och funderade, så kom jag ihåg en händelse för femton år sedan när man gamle Kalle betedde sig på liknande sätt.
Jag förstod att Pirre frös i det kalla vinter-regnet. Jag lade ett regntäcke på min blöte, lerige häst och släppte ut honom i flocken igen. Nöjt åt han tillsammans med de andra medan jag åt min frukost i köket, bara några meter ifrån honom.
