Bugatti är fyra år och rätt ny med mig på ryggen. Mången skulle nog kalla honom för seg, och det som gör att han känns seg är att han liksom inte är på väg någon stans. Han travar på i ett hyfsat tempo men ändå vill man smacka på och driva. Det är alltså inte hans tempo som är fel, utan hans framåtbjudning.
Detta visar hur svårt det är att definiera framåtbjudning. Alla vet vi att man inte kan få bjudning genom att rida fortare, men ändå är det vad vi alla försöker. I hans fall handlar bjudningen om att lära honom att fokusera mer på ryttaren.
Jag märker detta när jag vill göra något: ändra tempo, byta gångart eller svänga. Han gör det, men först efter lite övertalning, det som jag till mina elever brukar beskriva som Alfons Åberg-effekten: Ja, jag skall bara …
Bugatti är duktig på att gissa och hoppas vart vi skall ta vägen. Om han tror att han vet vart på ridbanan vi är på väg, så genar han gärna. När jag passerar stallarna så hoppas han varje gång att ridpasset är färdigt och vi skall gå hem. Då blir svängen lite yvigare än jag tänkte mig. Inget av detta är ju önskvärt.
Jag rider därför de övningar ni kan läsa om i Fjärde styrövningen i Markus Ridhandbok. Jag hittar alltså en punkt fem meter framför oss som jag styr till, över och förbi, för att direkt hitta en ny punkt att ta mig till. På det viset rider jag raka linjer, serpentiner och volter på ridbanan. Har jag den kontrollen på vart jag vill märker jag när Bugatti inte är på väg dig och jag liksom måste ta i för att styra honom rätt.
Detta är ju en övning som mina elever får kämpa flitigt med, så det är inte så konstigt att jag måste göra det med mina egna hästar också. Man märker rätt snart hur hästen gärna går en halv eller en meter bredvid den punkt man hade tänkt rida till. Det är det som känns som den bristande bjudningen hos Bugatti: Han är helt enkelt inte på väg framåt, han är på väg någon annan stans.
Att Bugatti är seg, i både mun och för drivning, tror jag uteslutande beror på att han inte riktigt förstått vad som begärs av honom ännu. Efter hand som jag rider kommer han ju mer och mer märka vad jag vill och säkerligen anstränga sig mer och mer för att göra det jag vill. Bugatti är en snäll häst. Han vill hjälpta till och få beröm, han som alla andra, men måste lära sig på ett annat sät än de där ”elektriska” hästarna.
Repetition och konsekvens är modern till all utveckling av våra hästar. Jag kommer snart kunna skriva om hur jag rider Bugatti med bra bjudning.
