Att rycka in i lumpen är en speciell grej. Första dagen är rätt angenäm. Då blir man hälsad välkommen, blir tilldelad all sin utrustning och lär sig bädda sängen. Nästa dag börjar en helt annan värld. Under några veckor möter man bara arga människor, människor som skäller så man faktiskt blir rädd och ser till att allt man gör blir fel och misslyckat. De enda snälla i närheten är de andra killarna i gruppen som hjälps åt för att få tyst på de skällande viktigpettrarna.
Med tiden lugnar det ner sig och efter några veckor kan man till och med skämta med befälen utan att få sig en avhyvling.
De som fått i uppgift att vara arga är befälselever som får öva sig på att skapa respekt genom att exercera nyinryckta. De hade på min tid graden överfurir, med fyra metallribbor på varje axel.
Jag tänker på dessa överfurirer när vi får nya hästar till flocken. Blixten kan den första dagen vara riktigt charmerande mot dem. De kan stjäla mat ur munnen på honom, de kan buffla till honom i kamratlig anda och de kan stå och munhuggas med honom hur mycket som helst.
Men så händer något, jag vet inte vad. Jag har aldrig sett när det vänder. Nu använder Blixten några dagar till att jaga nykomlingarna fördärvade. De skall vara i andra änden av hagen, punkt slut. Min satte lille Blixt jagar dem som en oljad blixt med bakåtstrukna öron och hävande bröst. Han är ju inte så snabb och har ju just ingen kondition så det är ett präktigt arbete han utsätter sig för i sin vilja att visa – ja vad det nu är han vill visa.
Nykomlingarna går på finten. De ser skrämda och uppgivna ut, just som vi gjorde i lumpen, håller sig nogsamt borta från Blixten och har full fokus ifall Blixten skulle påbörja ett nytt jätte-anfall. Det gör han mest hela tiden i början. Jag vet inte varför.
Men så blir det dag tre och allt är lugnt igen. Nykomlingen får vara med och äta. De första dagarna får jag lägga hö i andra änden av hagen, men på dag tre brukar de äta tillsammans igen. Förvisso springer de snabbt undan om Blixten vänder huvudet mot dem på rätt sätt, men i det stora hela är det lugnt igen – och förblir lugnt. Har Blixten väl fostrat en häst gör han det aldrig igen. Det behövs inte. Han har satt sig i en livslång respekt.
Jag vet inte varför han gör så. De flesta hästar kan ju lugnt och stilla acceptera nykomlingar, men för Blixten är det en jättegrej. Det gör ont i magen på mig att släppa in nya hästar till honom. Ibland har jag tagit ut dem igen ifall de blivit för skärrade, men det har nästan alltid gått bra och efter tre dagar är det lugnt igen.
Folk som kommer hit brukar kalla Blixten för liten och söt. Jag lovar att ingen häst skulle kalla honom det.
