Jag tittade på Kür-tävlingen från Scandinavium. Den första startgruppen var på något sätt roligast att se. Där hände lite mer oväntade saker varför hästarna såg mera levande ut. Främst gladde jag mig åt Rose Mathisen och Zuidenwind. Hingsten var ”miljöpåverkad” och tyckte Scandinavium var lite äckligt. Samtidigt försökte han hej vilt att göra så bra som möjligt varför han gissade fel rätt ofta. I piaff-piruetterna chansade han att det nog var galopp, och liknande charmiga saker.
Rose var säkert inte så lycklig över detta för det kostade ju henne poäng, men hon pratade varmt om sin häst efteråt och ryckte lite på axlarna åt hans beteende. I soffan satt jag och log stort och nostalgiskt.
Den miljöpåverkan och överambition som Zuidenwind visade fick mig att tänka på min gamle Kalle. De sista åren lekt vi ju rätt vilt med lite svårare övningar här hemma, som att rida ökad trav ut ur en galopp-piruett och andra vilda knäppa saker. Inte gick det bra, men vi hade rätt kul. Ju mer komplicerat det blev, desto mera gissade Kalle och ofta gissade han fel. Ofta blev det galopp när det inte var tänkt och liknande saker.
I sadeln satt jag och ryckte på axlarna åt hans stolligheter. Jag förstod så väl att våra bus-övningar triggade hans fantasi och han slog knut på sig själv för att gissa vad jag ville. Då blir det såklart fel. En ambitiös häst gör för mycket i sådana situationer medan den oambitiöse släpper bjudningen. Kalle var ambitiös så det blev många roliga gissningar och aldrig sådär klockrent som man väl egentligen hoppas.
Jag tyckte inte det gjorde så mycket. Kalle var 20 förbi och allt dressyrlekande var sedan länge överkurs. Vi kunde unna oss att försöka, och vi kunde unna oss att hitta kreativa lösningar på de sakerna vi lekte med. Kanske gick det bättre nästa dag, eller så gjorde det inte det, men vi var lekfulla och hade roligt tillsammans.
Denna lekfulla operfekta glädje som jag kände med Kalle är jag glad att jag upplevt. Jag är också glad att lekfullheten inte kostade oss pengar, vilket det kan göra i Rose Mathisens fall. Hade hon fått fler poäng hade hon kanske tjänat en månadslön på sin ritt. Jag unnar Rose en månadslön, men jag undrar om de förväntningar på perfektion som tävlingsryttarna har på sig och sin ridning är något för mig, eller om jag hellre busar här hemma och fnissar när det blir fel.
Jag tror det senare.
