Igår red jag igen efter en veckas uppehåll. Hästarna var ju så klart lite "off" i och med det. Framför allt uttryckte Diamanten sitt ogillande. Jag vet egentligen inte vad som gjorde honom missnöjd, men han var ogymnastisk och orolig i munnen. Det kan ju även vara att han har lite ont någonstans, eller att sadeln skaver, eller att bettet har halkat fel eller eller eller.... Diamanten är Diamanten. Han känner efter ordentligt.
I vilket fall red jag runt och försökte lösgöra honom ändå, men någon harmoni blev det inte. Efter ett tag fattade jag i alla fall galopp och lät honom galoppera i lugn och ro under mig, vilket han också gjorde. Det mest intressanta med att galoppera Diamanten är att hitta sätt att få slut på galoppen igen, att få honom lugn och ridbar efteråt. Jag beslöt att prova en övergång från galopp till piaff. Det hade jag aldrig gjort förut med honom. Det fungerade mycket bra. Han stoppade tungan rätt i mun och ansträngde sig mycket koncentrerat med sin piaff. Och medan han piafferade på där under mig, fattade jag galopp igen och Diamanten galopperade lugnt och förvånat iväg med mig.
Så höll vi på några gånger innan vi slutade för dagen. Sedan funderade jag mycket på varför Diamanten var så "kass". Det var inte förrän jag sadlade honom idag som det slog mig att vi trots gårdagens underligheter red svårigheter som vi aldrig gjort förut. Jag hade glömt, förträngt, att min häst gjorde fina övergångar galopp-piaff-galopp utan koncentrerat mig på det han gjorde illa. När jag red igår tänkte jag inte heller på att detta var nytt för honom, utan bara gjorde, begärde och red.
Faktiskt skämdes jag rätt ordentligt när jag kom på detta medan jag sadlade honom idag.
I ett tidigare inlägg skrev jag att vi måste våga ställa krav på våra hästar, våga vara missnöjda när de inte anstränger sig. Men lika viktigt är det ju att vi är artiga nog mot dem att berömma dem efter förtjänst, när de gör något bra. Det är så lätt att koncentrera på det som inte går bra, istället för att minnas det som faktiskt blir bra. Det är det som blev bra som vi skall memorera, befästa, analysera och lära oss. Felen kan vi notera, så vi slipper göra dem gen.
Vi behöver inte bete oss som hoppryttaren som alltid berättar hur många hinder han rev. Det är ju de felfria hindren som skall kommas ihåg, som skall göras igen. Det är den goda ridningen som vi och hästen skall komma ihåg. Vi bör visa våra hästar respekt nog att minnas deras förtjänster och värdera dem efter dessa. Då gör de nog gärna det svåra igen.
Idag red jag samma övergångar i andra varvet på en mycket mer lösgjord Diamant.