Jag har ett tag arbetat med att hitta finska översättningar till varorna i min butik och lärt mig att på finska heter allt som har med dressyr att jag göra något med skola. Dressyrridning är kouluratsastus, dressyrvoljock är kouluhuopa.
Det tilltalar mig. För mig är dressyren ridhästens skola som skall förbereda den på livet som ridhäst. En välutbildad dressyrhäst vill jag skall vara förberedd på allt. Den skall vara mera lättriden än andra hästar. Den skall vara tryggare att rida än andra hästar och den skall gå att lita på i alla väder och situationer.
Tyvärr glömmer jag ju var jag har läst saker, men någon utrikes hästbloggare skrev att den välutbildade hästen bevisar sin förmåga genom att vem som helst kan rida den. Att en dressyrhäst är välutbildad visar den genom att såväl ett barn som en nybörjare kan rida den tryggt. Den tanken gillar jag, trots att min lille Blixt är rädd för barn.
Någon annan stans läste jag ett förslag att efter avslutad dressyrtävling borde domaren vara ålagd att rida en liten terrängbana på den vinnande hästen. Den tanken gillar jag. Då skulle den mest ridbara hästen vinna – inte den mest flashiga.
Jag läste nyligen på en amerikansk häst-site det sympatiska ”the arena is a classroom, not a gym”. (ridbanan är ett klassrum, inte en träningslokal). Så känner jag för dressyren.
Slutligen kommer jag att tänka på vad min barndoms stora hjälte Kapten Kock sade: Höjden av lycka är att rida den väldresserade hästen i skogen.
