Jag var 23 år, bodde i Avesta och delade stall med två systrar i samma ålder. Det hade varit något för Avesta så ovanligt som barmark-tjäle en längre tid, så hästarna hade mest stått still i hagen. Det gick ju inte att rida i sådant uselt före. Detta var på den tiden man trodde att havre var viktigt för hästar, så de fick sin vanliga kraftfoder-giva trots att de bara stod still.
En dag blev det blidväder och marken tinade. Vi tyckte det vore bra att hästarna fick röra på sig ifall det skulle frysa till igen. Denna dag var jag tydligen ledig från jobbet så jag åtog mig uppgiften. Medan systrarna var på jobbet red jag i tur och ordning, ensam i stallet, våra överpigga hästar som stått i en frusen hage på dagarna och i en box på natten i över en veckas tid. Jag travade dem upp för den långa grusvägsbacken som vi kallade Kabelvägen, svängde höger och skrittade några hundra meter för att galoppera dem hem i nedförsbacken på den gamla järnvägsvallen som vi kallade Knejken.
Detta gjorde jag alltså med fyra överpigga och stallmodiga hästar, den ene efter den andre.
Jag var ung då, och i en av mina modigare perioder som ryttare. Jag tänkte nog aldrig på hur överpigga hästar kan bocka. Ingen av dem bockade heller, de hade fullt jobb med att trava och galoppera för fullt under mig.
Idag är jag inte 23 år längre men det har varit barkmark-tjäle ett bra tag. I går kom snön så idag är det ridbart igen. Min första tanke var inte att rida ut våra fyra hästar och rasta av dem i full galopp en efter en. Istället dyker det upp tankar att om jag väntar till i morgon så har de kanske sprungit av sig själva i hagen, så kanske jag kan LONGERA dem i morgon, så de är ridbara på fredag …
Livet har sina olika skeden.
