Jag hade lektion för Ingela i går, och vi hamnade i diskussioner runt händernas placering. Ingela hamnar gärna med handen för långt fram för hennes korta armar. Då blir armen för rak och då blir armen skakig och okänslig.
Beroende på var i instruktionsböckerna man tittar, så är detta rätt. Det står ofta att handen skall vara buren en decimeter över manken, så där gör Ingela rätt enigt boken, fast alla ridhandböcker är konstigt nog skrivna av män för män och stämmer därför inte för korta flickor. I samma bok står att armbågen skall vara vid midjan, och är man kort fungerar det inte ihop med instruktionen att handen skall vara över manken.
En gänglig yngling på 185 centimeter kan rida enligt instruktionsboken, med handen över manken och armbågen vid midjan, men de flesta av oss klarar inte det. Vi har för korta underarmar. Där måste vi leta fram instruktionens grundsyfte och göra rätt utifrån andemeningen.
Det instruktionen vill tala om är att vi när vi rider skall använda våra armar och händer som vi gör i alla andra situationer. När vi gör finlir med händerna: virkar, stickar, diskar, skär lök eller sms-ar har vi armbågen vid midjan och handen ungefär i navelshöjd. Där har vi grunden för var vår hand skall vara när vi rider i lodrät sits också.
När vi stryker ett hus med falu rödfärg arbetar vi med hela armen och för armbågen upp och ned med stora tag. Det slutar vi med när vi skall måla spröjsen på fönstren vita. Då behöver vi mindre tag, och för att vara ordentligt fin i handen låter vi armbågen och övre delen av underarmen vila mot kroppen. Även när jag sitter och skriver detta låter jag underarmen vila mot bordet dels för att inte bli trött men även för att ha bättre kontroll på mina fingrar.
Detta kan vi tänka på även när vi rider: Låt underarmen vila mot vår midja. Inte klämma, bara vila. Ha lite kroppskontakt med underarmen så blir din hand mjukare och behagligare. Detta beskriver Steinbrecht fint i sitt 1800-talsverk ”Gymnasium des Pferdes”.
Om vi när vi rider klarar att använda vår kropp på samma sätt som i andra situationer är vi snart en bra ryttare. Den mesta sits-träning handlar om att få ryttaren att våga vara människa.
Ingelas övning blev att länga ut tyglarna ungefär en decimeter och rida med handen en decimeter närmre sig. Då märkte Ingela att hon satt bekvämare och vi såg hur Escyro växte upp under henne i en högre och stoltare hållning och därför också blev bekvämare att sitta på.
Ingelas slutkommentar är underbar: Jag känner mig som proffsen på TV.
