I mer än ett år har jag tittat oroligt på henne och sett hur hon långsamt blivit sämre. Varje dag har jag konstaterat att jo, hon verkar fortfarande vilja vara med. Jag har jämfört med mig själv när jag var dålig i mina höfter och lärt mig att även om man inte kan göra allt det man kunde förr, så kan man vara lycklig ändå.
En dag verkade hon inte lycklig längre. Det började göra ont att se hur ledsen hon var. När det inte bara var höfterna längre utan även lungorna, eller kanske hjärtat, verkade krångla, då steg min oro.
Kloka veterinär Danuta sade att det känns i hjärtat när det är dags. Idag var det dags. Idag fick hon somna in.
Jag har ju gjort det här förr, med både hundar, katter och hästar. Jag känner såklart igen oron för de gamla djuren när de blir allt sämre. Jag känner igen den övertygande känslan när man märker att nu är det dags. Jag känner igen de vankelmodiga tankarna när det närmar sig och man i önsketänkande tycker sig se hur djuret kanske inte är så dåligt som man tror.
Jag känner också igen friden när det är gjort.
Som djurägare vet man att denna dag kommer. Vi har inte samma resurser att hålla ett sjukt djur i ett gott liv som vi kan göra med en kraftigt handikappad människa. Det finns varken ekonomi eller materiella resurser till det, och jag är inte säker på att man kan få ett djur att uppskatta ett liv som invalid. De har inte samma filosofiska möjlighet som vi att värdera livet på det viset.
Det är upp till oss att bestämma över liv och död. Det är vårt ansvar att vara samvetet som avgör när döden är bättre än livet, och det är vårt ansvar att ta det beslutet så osjälviskt som möjligt.
Döden är aldrig vacker. I det vilda dör sjuka och handikappade djur varje dag. De blir dödens första byte, i gapet på ett rovdjur. I det vilda finns därför just inga lidande djur och det är vårt ansvar att på samma sätt, men mer humant, låta våra tama djur ända sina liv när de inte klarar av dem längre.
Det är vår skyldighet, och de flesta av oss klarar det med värdighet.
