I början på 80-talet bodde jag i Avesta. En kompis hade en travarkorsning som han tidigare hade hoppat MA med. Idag heter det 140-hoppning. En kväll satt vi och pratade om förväntningar för det kommande året, och han nämnde hur det med en gammal häst som hans ju inte längre handlade om att hoppas på en bättre säsong utan på en lika bra som fjolårets.
Jag har ofta tänkt på det, speciellt nu när jag själv har passerat livets zenit. Det är likadant med gamla ryttare. Förr drömde jag om att rida svårare tävlingar och göra saker jag aldrig gjort. Idag handlar alla häst-drömmar om att en gång till göra det jag gjort tidigare. Jag drömmer om att rida en tävling – igen; att träna galoppombyten – igen; att rida fort på fältet – igen. Allt det där jag drömde om som ung och som aldrig blev – det konstaterar jag att det aldrig blev. De drömmarna finns inte längre.
Så långt kom jag i mina funderingar när jag kom på att drömmen om att göra saker igen, den delar jag med många yngre ryttare. Jag tänkte främst på Charlotte Dujardin. Hon har vunnit OS, vunnit VM, satt världsrekord och så vidare. Allt är redan gjort. Det hon har kvar – är att göra det igen. Något mer finns inte.
Jag är alltså i gott sällskap.