Jag hittade häromdagen en gammal blogg, där bloggaren hade förfasat sig över den akademiska ridningen. Bloggaren hade tydligen varit och sett någon eller några kurser någonstans.
Det första det förfasades över var att tjocka gubbar red på små ponnyer. Det måste vara jag, så där går ni andra fria. Sedan förfasades det över en massa saker som jag kan hålla med om, men en sak reagerade jag kraftigt på: Det hette att akademikerna red på för dåliga hästar.
Sett ur ett perspektiv från tävlingsvärlden är det nog så det upplevs. Där är det ju viktigast av allt att ha en bra häst, men för mig är dressyr något helt annat än att leta upp den bästa hästen och rida den.
Hur mycket vi än avlar och hur mycket vi än rider, så kommer hälften av hästarna alltid att vara sämre än genomsnittet. Och hur vi än gör så kommer hälften av alla ryttare att rida på dessa hästar. Det går inte att göra något åt. Så är det bara.
Då frågar jag mig direkt: Vilken häst behöver då mest gymnastik och bäst ridning för att blomma: Naturbegåvningen eller den sämst lämpade?
För mig handlar dressyr inte om att få den bästa hästen att glänsa ännu mer. För mig är dressyr ett system som skall förbättra varje häst. Dressyr handlar inte om att glänsa med höga benlyft på en tävling; dressyr handlar om att dressera en häst, och lika lite som vi behöver an bra hund för att träna lydighet, behöver vi en bra häst för att dressera.
Dressyr kräver inga dressyrhästar - dressyr skapar dressyrhästar
Varje häst skall dresseras. Varje häst skall gymnastiseras. Varje häst skall få känna sig stolt över sin förmåga. Därför måste varje ekipage vara välkommet till en instruktör - och varje ekipage måste bli taget på allvar!
Jag läste en gång om en mamma som hade ett missbildat barn. Hans ansikte var underligt så ögonen satt rejält isär, mer än en decimeter isär än på oss andra. Hon talade stolt om för sin son att ingen kan härma dig! Så tänker jag när jag rider runt på min lille Blixt på ridbanan: Han kommer aldrig se ut som de där dressyrhästarna vi ser på TV, men ingen av dem kan heller härma honom.
Varje konstnär vet att vi alltid är begränsade i vårt skapande. Vilka begränsningar du får beror bland annat på vilket material du arbetar i. Målar du med olja blir resultatet tvådimensionellt. Arbetar du i lera kan du inte göra genomskinliga saker, men arbetar du istället i glas får du bland annat svårigheten att du inta kan ta kafferast och fortsätta sedan. Samma sak är det med varje häst vi arbetar med: Vi är begränsade av den aktuella hästens förutsättningar. Hästen som kan allt finns inte. De flotta dressyr- och hopp-hästarna på TV skulle förlora stort om de ville tävla i tölt på ovalbana mot islänningar, vara med i ett travlöp eller plöja upp ett potatisland. Inte ens de är perfekta och kan allt.
Hur vi än gör är vi begränsade av den häst vi skaffar oss. Åtminstone så länge vi är resultatinriktade och inte njutningsinriktade.
Så till frågan: Vilken häst skall du välja om du vill dressera en häst? Jo, den vars ögon du förälskar dig i!