Att jag inte trivdes i den akademiska rörelsen betyder inte att akademisk ridning är fel. Jag skulle nog inte trivas med reining eller distans heller, men det är inte fel bara därför. Att den ridning som ingick i konceptet inte tilltalade mig i långa loppet, det kan jag ju inte skylla på någon. Man kan vara olika utan att någon har fel. Att den akademiska rörelsen inte drömde om samma saker som jag, det kan vi ju inte heller skylla varandra för. Det får vi acceptera.
Den akademiska ridningen fick mig att börja rida igen. Där känner jag fortfarande en tacksamhet. Jag minns den välkomnande stämning jag upplevde i det akademiska. Varje häst blev respekterad och varje ryttare fick vara med. Ingen föreslog någon att byta häst för att hitta ”en bättre”.
De akademiska hästarna mår bra och så länge hästarna mår bra gör ingen något fel. Jag ser hellre den akademiska ”överböjda sömnigheten” än jag till exempel ser den hetsiga och stundtals aggressiva ridning jag sett inom ponnyhoppningen. De akademiska ryttarna är snälla mot sina hästar. Det kommer säkerligen dröja innan vi ser akademiska hästar med förslitningsskador.
Dock känner jag att den akademiska ridningen är för smal. Idag är det vanligt att ryttare i början av sin ridutbildning kommer rakt in i det akademiska, och jag har inte sett att det finns tillräcklig vilja och bredd där för att lära ut allt vad en ryttare behöver kunna. Jag möter emellanåt akademiska ryttare som äger en barocksadel och ett stångbett – inget mer. De har alltså ingen lämplig utrustning för att galoppera i skogen, och verkar inte heller galoppera i skogen. Det är en brist i kunnandet och även ett förlorat nöje.
För de flesta ryttare är instruktören den enda kunniga hästmänniska de träffar. Det är då viktigt att denna instruktör kan och vill lära ut ”all” ridning ryttaren behöver kunna. Således bör den akademiska ridningen hitta metoder att lära ut både fältsits och hopp över diken, eller åtminstone uppmana ryttare att även söka sig till miljöer där sådant praktiseras.
Under min akademiska tid dök det upp fler tävlingsfria grupperingar som red dressyr. Philippe Karl fick anhängare i Sverige, liksom Craig Stevens. Samtidigt började spanska och portugisiska tränare dyka upp, den ridning som startade upp intresset för WE i landet. Dess grupperingar snäste ganska bra åt varandra. Det var såklart bara den egna läran som var riktig. Jag skall inte svära mig fri – jag har min del i det hela. Tyvärr är vi människor sådana.
Idag känner jag mig ointresserad av dessa koncept-instruktörer, men jag önskar att den tävlingsfria dressyren kunde få en tydligare plats i ridsport-Sverige. Utanför de koncept jag nämnt ovan ordnas fortfarande väldigt lite. De flesta kurser på högre nivå är öppna för tävlingsryttare, inte för oss andra. Inom förbundet finns just inget för den som vill piaffera men inte tävla, eller lära skolsprång.