Med åren märkte jag att våra löften om att förändra världen som vi avgivit i vinångorna på Bents kurser glömdes bort när kurserna var slut och alla åkte hem. Istället för att bejaka att alla hästar kan vara med, kom mina bekanta med nyköpta ”barockhästar” på kurserna. Det var tydligen andra som skulle rida de udda hästarna, inte vi som gått i bräschen för det. Själv hade jag köpt en liten fjording för att visa världen att man kunde ha kul med en sådan också.
Den inledande enkelheten försvann. Istället för huvudlag som bestod av en enkel rem dök det upp allt prunkigare iberiska huvudlag, ”barockhuvudlag”. Istället för rutiga strumpor och klumpiga kängor började det dyka upp ridkjolar och färggranna teaterkläder i 1700-talsstuk. Sådana kläder reds det prov och uppvisningar i.
Förvisso. Spanska ridskolan rider uppvisningar i konstiga kläder. Cadre noir rider också uppvisningar i konstiga kläder. Det finns fler institutioner som rider uppvisningar i konstiga kläder. Det gör faktiskt tävlingsryttare också. Det behöver inte vara fel i att rida i konstiga kläder – men jag tycker inte om det. Jag vill ha enkelhet, en enkelhet där ridandet framstår som det centrala, inte utstyrsel och hästval. Själv red jag i jeans och grova gummistövlar. Det gick bra.
Proven till Bents riddarorden krånglades till. Vi som tidigare varit välkomna att rida riddarprovet skulle nu först göra ett longerprov, efter det ett ”väpnarprov” (typ LC) och sedan bli rekommenderade av vår tränare (som själva måste vara riddare) att få rida riddarprovet. För mig blev det därför ännu mer ointressant att försöka engagera mig i riddarordern.
Jag hörde rykten om hur ridlärarkolleger började kräva av sina elever att visa fullgott arbete från marken innan de fick rida sina egna hästar. För mig som vill möta eleven där den står och utveckla i den riktning eleven själv vill gå lät detta väldigt främmande. Jag upplevde det som att förminska eleven och tala om hur svårt akademisk ridning är, istället för att göra ridningen och kunskapen lättillgänglig. Jag började känna att det för mången akademiker – kanske även för Bent – verkade viktigare att hitta på egna sätt att rida på och egna metoder att hävda sig med. Det verkade viktigare att rida akademiskt än att rida bra.
Jag försökte diskutera detta och andra organisatoriska frågor med ridderskapets svenska representanter. När får vi igång en svensk organisation, frågade jag, när kommer en gemensam handlingsplan? Säg till, jag är på, jag har väntat länge nu.
Svaren var mest förvånade kommentarer. Ingen verkade förstå vad jag menade. Jag trodde jag var delaktig i en rörelse som skulle utmana etablissemanget och slå dem med häpnad över att vi gjorde sakerna bättre. Den akademiska rörelsen nöjde sig med att rida själv och rida annorlunda. Någon gemensam organisation och handlingsplan verkade ingen intresserad av.
Då var inte jag intresserad av det akademiska längre. Jag klev av.