Någon gång under mina akademiska år märkte jag en förändring i hur akademikerna red. Det kan bero på att jag fick upp ögongn för den annorlunda ridningen, det behöver inte bero på en faktisk förändring. Jag såg det hos eleverna på Bents kurser, jag såg det bland ryttarna hemma hos Bent och jag såg det på folks hemsidor. Facebook fanns inte då.
Jag såg hästar som gick i mycket lång och mycket låg form. De gick långsamt och sömnigt, såg oengagerade ut. På ryggen satt ryttarinnor i chicka kläder med uppvinklat spö mitt framför sig. De hade jättelånga läder, just som Bent. De vred sig jättefint i alla rörelser, just som vi lärt oss, och under dem gick en häst och sov.
Så kom Bent in i ridhuset och red sina egna hästar. De var betydligt mera alerta och spänstiga. Sedan kom nästa sömngångar-elev in igen ...
Det verkar som om det skapats ett mode där lång och låg var viktigast av allt och där avslappning förväxlats med lojhet. Det pratades mycket om spänning i de akademiska kretsarna. Spänning ville vi inte ha. Det är riktigt: Spänning skall man inte ha, men rädslan för spänning hade lett till att man förvisso inte såg spänning men heller ingen spänst eller bjudning.
Dessa sömngångar-elever var inga nybörjare på unghästar. Det var många gånger ryttare jag kände och som varit med lika länge som jag.
Det var tydligt att något i det pedagogiska systemet inte fungerade. Om det var så stor skillnad på hur Bent red och hur hans elever red så gick budskapet inte fram.
Som så ofta inom hästeriet så var alla beskrivningar och alla diskussioner relativa. Man glömde säga vad man utgick ifrån. Om man får höra att man skall rida långsamt men ingen säger vad som är lagom är det lätt hänt att man rider långsammare och långsammare. Samma sak händer om man får höra att hästens hals skall vara lång, att man inte får böja för lite och vad mer det var för mantran vi hade på den tiden och som upprepades igen och igen utan att en normal formulerades.
Ibland fick jag till mig elever från andra akademiska instruktörer och allt för många av dem hade fastnat i denna ”överböjda sömnighet”, som jag kallade fenomenet.
Under våra vinkvällar drömde vi om att rida bättre än alla andra. Svansföringen var hög. Några år senare var det denna överböjda sömnighet vi presterade. Jag försökte rannsaka mig själv för att se om jag själv red lika sömnigt. Jag upptäckte att jag snarare hade gått åt andra hållet och pillade sönder ridpassen med sidvärtsrörelse på sidvärtsrörelse på sidvärtsrörelse. Jag provade därför att bara trava fyrkant med Blixten. Han blev orolig för det hade han aldrig gjort ...
Jag kan inte skylla den akademiska ridningen för att jag hade börjat rida konstigt. Mina egna beslut tar jag ju själv. I vilket fall upptäckte jag att många av oss hade missat något viktigt: Helheten. Vill vi anse oss bättre än alla andra får vi allt se till att prestera bättre ridning – eller konstatera att vi faktiskt inte var så bra som vi i våra diskussioner ville hävda.
Jag ändrade min ridning. Jag bytte till till träns på Blixten, började rida lätt och lät hästarna trava på. Jag började öva bjudning och schvung igen och fick strax mycket roligare ridning med gladare hästar.
Jag funderade på om akademisk ridning var min grej och det varumärke jag ville arbeta under. Jag ville inte förknippas med överböjd sömnighet. Jag vill leverera kunskapen om helheten, som kombinerar fältsits och full fart på fältet med frisk och glad ridning på ridbanan.