Jag kände mig fri i den akademiska ridningen. I sina böcker och sina föreläsningar poängterade Bent två saker som var viktiga för mig. Han pratade mycket om dressyrens bruks-syfte och beskrev på vilket sätt de olika rörelsernas tränar och förbättrar hästen. Detta är egentligen inget nytt. Vi är alla matade med att vissa rörelser är lösgörande och vissa är samlande, men nu blev det tydligare för mig hur detta hänger ihop. Allt analyserades djupare. Därtill kommer Bents historiska kunnande, där han kunde berätta hur man använt och diskuterat rörelserna genom århundradena, vilket ju tilltalade mitt historia-intresse.
För mig var det en befriande känsla med en instruktör som inte pratade om prestation. Det pratades inte om hur rörelserna skulle visa upp, bara om hur de skulle användas.
Den akademiska världen var på denna tid mycket avskalad. Huvudlaget var en enda rem, sadeln var mycket enkel och folk red på de mest udda hästar. Detta tilltalade mig och gav mig en härlig arbetsro. Det pratade direkt till mitt minimalistiska sinnelag. När jag kom hem började jag plocka bort alla remmar som jag i många år ifrågasatt syftet med, och red snart utan nosgrimma, pannband och käkrem. Det kändes fritt och behagligt.
Nu fick jag lust att rida dressyr igen och kunde rida dressyren friare; tillåta mig att använda rörelserna istället för att finslipa dem och tillåta mig att njuta av det dagliga arbetet. Dressyren kändes nu lika opretentiös som en ridtur i skogen. Det var bra för mig. Kalle blev mycket lugnare i vårt dressyrarbete och svettades inte varje pass. Han svettades faktiskt aldrig mer, trots att jag slutat klippa honom och trots att jag började öva svårare saker på honom. 20 år gammal lärde Kalle sig att piaffera så smått, att göra piruetter och att byte i serier. Inget av det hade vi gjort tidigare. Vi hade varit upptagna med att försöka utbilda oss till nästa program.
Det kan låta underligt att jag hittade detta först nu, men det kändes annorlunda än de dressyrlektioner jag fått tidigare. Man kommer inte ifrån att i tävlingsvärlden handlar det i slutändan om att visa upp ridningen och rörelserna. Där finns därför ett stilistiskt ideal och en estetik runt rörelserna. Sådant är svårt för mig att förstå, och svårt för mig att acceptera. Nu slapp jag allt prat om estetik och uppvisning.
Jag kan inte hävda att dessa diskussioner runt rörelsernas funktion och hur man använder dem inte finns i tävlingsdressyren, men jag har fortfarande inte stött på dem.
Denna fria känsla i dressyren har jag tagit med mig när jag lämnat den akademiska världen. När jag det sista året försökt att närma mig tävlingsdressyren igen förstod jag hur mycket jag uppskattar det friare förhållningssätt som jag lärde mig i den akademiska ridningen.
Genom Bent fick jag inspiration att arbeta mina hästar för hand, där man går bredvid hästen och tränar den. Det roade mig ett tag mycket och blev en viktig del främst i Diamantens utbildning. Arbete i långa tyglar, där man går bakom, blev aldrig min melodi. Det trivdes jag inte lika bra med.
När man kliver in i en ny värld och vill känna sig delaktig blir det lätt att man överdriver det nya. Det gjorde naturligtvis även jag. Visst blev det för mycket stångbett, och visst blev det överböjt. Visst slutade jag rida lätt eftersom det sades att det slet ojämnt på hästen. Visst hade jag fel i mycket, men i en värld där det är fritt att tänka och fundera gör det inte så mycket om man har fel ibland, för med fria tankar får man det rätt till slut. 15 år senare närmar jag mig en syntes mellan det akademiska och det jag lärde mig tidigare – och det jag kanske lär mig i framtiden.
