Jag fick för många år sedan en fråga från en elev. Hon hade hört att om man rider hästen på en lerig åker eller annat ställe som är svår att hålla balansen på, skall man ge den ett ordentligt stöd på tygeln så den inte trillar. Hon ville höra min syn på detta och blev mycket lättad när jag kunde avfärda denna ”kunskap” från stallkompisarna.
Tankefel som detta gör vi oss alla skyldiga till emellanåt, och det visar hur svårt det är att förstå ridning, och hur lätt det är att förvandla kunskap till okunskap.
Rätt tänkt är vad varje hoppryttare vet: Ju mindre jag stör desto lättare håller hästen balansen. Får hästen problem med balansen, d.v.s. snubblar eller trillar, gör jag bäst i att släppa tygeln så hästen själv kan använda hela sin kropps alla funktioner till att balansera med. Tyvärr ser jag allt för ofta ryttare som blir hängande i tygeln när hästar tappar balansen. Dess bättre tror jag inte detta beror på någon tanke om att ”ge hästen stöd”, utan om att man själva tappar balansen och liksom är van vid att hänga i tygeln i sådana situationer, trots att alla, jag faktiskt alla, håller med om att vi inte skall hålla balansen i tygeln.
Tänk så här. Du går på lina, eller kanske på en sådan där låg bom som man skulle balansera på i gymnastiken. Då kan det vara bra att ha ett barn som går bredvid och håller i handen och stöder lite grand. Det fungerar. Då blir det enklare att hålla balansen. Nå. Ta nu då istället barnet i famnen eller på ryggen och be barnet hålla fast dina händer som det nyss gjorde när det gick bredvid dig. Du förstår då själv att så länge du bär barnet kan det inte hålla dig i handen på ett sådant sätt att du får lättare att hålla balansen. Du måste själv ha kontroll över dina armar för att kunna hålla balansen.
På samma sätt måste hästen själv ha full kontroll över sin hals, för att kunna hålla balansen. ”Stöd på tygeln” tar bort hästens möjlighet att balansera.
Stöd på tygeln är ett begrepp som är lätt att missuppfatta. Stödet på tygeln handlar aldrig om att hjälpa hästen hålla balansen. Det kan vi inte när vi sitter ovanpå hästen eftersom vi ju själva är en del av den vinglande kroppen. Stöd på tygeln handlar om en ytterst tunn och kärleksfull kontakt som vi har för att bättre kunna ge finstämda signaler, så som det buggande paret gör genom att hålla varandra i handen.
Denna lilla historia visar hur lätt det är att det som är kunskap i ett sammanhang förvandlas till okunskap i ett annat, men att man ändå tar det som kunskap eftersom man är van att höra det. Dessutom uttrycks ju kunskap och okunskap ofta med samma auktoritära stämma, varför de kan vara svåra att skilja på.
Andra saker där kunskap förvandlas till okunskap är när folk hävdar att kindkedjan skall spännas så hårt att man får in två fingrar mellan kedjan och hakan. Nej det är inte kindkedjan – det är nosgrimman som skall spännas på det viset. Och fingrarna skall få plats mellan nosgrimman och nosryggen, och helst på högkant. För kindkedjan gäller helt andra saker.
Ibland hör jag sägas att hästar måste ridas i ett högt tempo för att hästen skall kunna komma fram med bakbenen under kroppen och tyngdpunkten. Man måste alltså rida fort för att hästar skall kunna trampa under sig. De som hävdar det har nog ändå sett hur en häst stillastående i hagen kan få bakbenet tillräckligt långt fram för att klia sig själv bakom örat. Ändå drar de inte slutsatsen att hästen således även i ett lågt tempo kan få bakbenet in under tyngdpunkten. De kan de, om vi inte överbelastar tygeln. Det gör de i i stort sett varenda steg de tar i hagen, helt utan vår hjälp och oberoende av tempo. Titta gärna nästa gång ni ser en häst som går och betar gräs. Trots det verkligen låga tempot och den onekligen långa och låga formen så långt från samling man bara kan komma, sätter hästen ändå ned sina bakben under tyngdpunkten.