Jag lade nyss på telefonen efter ett långt och trevligt samtal med en kommande elev som hittat min sida och ville vara med på mina kurser. Frågorna var de vanliga. Hon berättade att hon nu red i en westernsadel och undrade vad hon skulle ha istället, när hon kom till mig. Jag frågade hur hon trivdes i sadeln, och hur hästen trivdes med sadeln, och svaret blev att båda var nöjda med sadeln men en annan instruktör hade sagt att hästen inte kan böja sig med en sådan sadel.
Jag vet inte vad denna andra instruktör hävdade vara orsaken till att hästen inte skulle kunna böja sig med den, men jag har svårt att tänka mig att någon sadel alls skulle kunna förhindra detta. Det är lätt att tro att man behöver en flexibel sadel för att hästen skulle kunna böja sig. Betänkandes att man ridit med sadel i flera tusen år men med flexisadlar bara i kanske tio år så torde ju i så fall ingen häst ha kunnat böja sig förrän de senaste tio åren? Eller var det för att det var en stor westernsadel? Det borde vara enkelt att leta upp bilder på böjda westernhästar.
Oberoende vilket så meddelade jag den trevliga rösten i telefon att om häst och ryttare är nöjda med sadeln, finns ingen anledning för någon annan att vara missnöjd. Om westernsadeln fungerar, kan man rida vad som helst i den!
Det som fungerar är alltid rätt!
Den mesta ridutrustning är bra oberoende vilken disciplin den är gjord för och sällan behöver man byta utrustning för att man byter disciplin. Naturligtvis finns det undantag från denna allmänna regel. Vill man hoppa kan en portugisisk bomsadel vara dum, men i det stora hela kan man rida i den sadel man trivs bäst med.
Men vi enades om att westernsadelns fendrar är i vägen för skänkeln varför jag framförde det revolutionerande förslaget (som jag faktiskt hämtade från en westernryttare) att byta ut dem till vanliga stigläder. ”Kan man göra det”, blev den förvånade kommentaren. Ja, det kan man. Stigläder och fendrar sitter fast på samma sätt i sadeln. Den sadel jag ridit både Kalle och Diamant i hade i originalskick fendrar men jag bytte direkt ut dem mot stigläder eftersom det var bekvämare. Det gick alldeles utmärkt. Nog får man kanske räkna med fåniga kommentarer om man gör en sådan stilvidrig förändring på en westernsadel, men dessa kommentarer kommer ju då från folk som förstått mindre än vad jag förstår, varför de inte stör mig.
Det som fungerar är alltid rätt!
Och så fick jag höra att hästen gick med ett oledat tränsbett. På min fråga hur hästen trivdes med det, fick jag ett svagt svar att ”jo, alla säger ju att det är bra”. Jag frågade då hur hästen fungerade på ett tvådelat tränsbett och fick höra att jo, hästen tuggade ju nöjdare på det men alla säger ju att…
Jag talade då om att endast två har rätt att ha åsikter om bettet: Ryttaren och hästen. Om hästen verkar nöjdare med det tvådelade bettet än med det oledade, måste ju det tvådelade vara rätt och alltså de som hävdar motsatsen ha fel!
Det som fungerar, är alltid rätt!
Sådana här samtal får jag ofta. Folk ringer till mig i min egenskap som ridlärare, men också eftersom jag är handlare. Det är slående och förvånande vad många är osäkra när det handlar om utrustning. Det är slående vad ”andra” kan verka övertygande i sina argument, även när de säger uppenbara felaktigheter, saker som de ovan som är väldigt enkla att motargumentera. Jag önskar så att ryttare vågade lite mer på sitt eget omdöme, än på besserwissrar. Det mesta som sägs bland hästfolk är tomma floskler, sådant som vi hört andra säga och bara för att någon säger det och vi själva inte förstår det måste det vara sant. Därför säger vi samma sak själva, trots att vi egentligen inte vet om det stämmer. Så sprids myter och så uppstår alla dessa konstiga idéer som ”alla” tror att man måste göra trots att ingen får till det och ingen kan förklara varför. Knäslut är ett bra exempel, och halvhalten före varje hörn, och att hästen skall lyfta in i galoppen, och att man skall använda tusen hjälper i framdelsvändningen. Listan kan göras lång.
För att det skall vara motiverat att ändra på utrustning eller ridning skall man märka en tydlig förändring. Ofta hör jag saker som ”jo, det blev kanske lite bättre”. Oftast betyder detta att ryttaren inte märkt någon skillnad men inte vågar erkänna sin okunnighet. Men skillnad märker man, om skillnad finns! Det finns naturligtvis situationer där detta inte stämmer. Den ovane ryttaren kan ha väldigt svårt att känna vilken galopp hästen går i eller vilket ben de sitter ned på i lättridningen. Men då får man ju som instruktör eller allmän förståsigpåare komma med andra sätt att upptäcka det, än att hänvisa till känseln. Båda dessa saker kan man konstatera med ögonen och om ryttaren inte skulle klara att se vilket kan vi konstatera att ryttaren ännu är på en nivå där dessa saker egentligen är oviktiga.
Så låt inte folk lura er till dyra köp eller konstiga rididéer om ni inte märker en tydlig skillnad!
