Jag minns från min tid som nybörjare inom hästeriet. Jag var fyllda 10 och läste alla de böcker min far bar hem till mig i ämnet: Hästen som hobby, ABC om hästar, första ponnyboken, lilla ridhandboken, Nils Ancarcronas ridlära med mera. En del av de saker jag läste då kommer jag väl ihåg. Bland annat stod det hur illa det var att använda bett av järn, eftersom järnbetten rostar. Farligheten i rosten var att dessa kunde ge vassa kanter och andra ojämnheter på betten som orsakade sår i hästens mun.
Nu var detta knappast något problem, eftersom marknaden redan då var tämligen fri från järnbett. Rostfria bett och nickelbett var det som dominerade. Det stod i alla böcker att järnbett krävde minutiös skötsel och att de regelbundet skulle putsas med stålull för att inte vara farliga.
Jag blev, med denna ”kunskap” i bagaget rätt förvånad när det för 10 år sedan började hävdas att järnbett var det bästa man kunde ha, eftersom de rostar. Rost gjorde att bettet smakade gott och hästen trivdes bättre med det. Inte vet jag om detta var mer sant än det förra, men så har det ju i stort sett hetat de sista tio åren.
Under tiden har vi ju även sett en del andra trender kommit och gått. Kopparbett var det bästa man kunde ha i några år. Plastbett var än bättre ett tag. Men så kom någon på att koppar var giftigt och någon annan att hästen fick kolik om det lossnade plastbitar från bettet och följde med ner i magen. Vi har ju även sett att bett med ”mittdel” av koppar varit populära, men så kom någon på att dessa bett av olika metaller blir ett galvaniskt element som ger hästen stötar i munnen.
Förvisso är koppar giftigt i för stora doser, men frågan är om hästen kan få i sig så stora doser genom att slicka på ett bett. Emil i Lönneberga svalde ju en hel femöring utan att bli annat än skyldig sin far fem öre. Plastbitar som råkar följa med ner i magen, följer nog med ut or densamma i tämligen obearbetat skick. Råkar hästen tugga loss en bit plast från bettet, spottar den nog oftast ut den. Något galvaniskt element blir det knappast av ett bett i två metaller. De olika metalldelarna har ju direktkontakt med varandra så om någon liten elektron skulle känna ett okuvligt behov av att byta plats, tar den nog den direkta vägen genom bettet istället för att ge sig ut och simma i munnen på hästen. Vår mun är inte heller en sur miljö, vilket är en förutsättning för att ett galvaniskt element alls skall kunna bildas.
Med allt detta i bakhuvudet har jag gått och väntat på att järnbetten skall bli omoderna igen, och har även med viss spänning sett fram emot att få höra skälet därför. Och nu har jag då äntligen börjat höra rykten om att hästar blir järnförgiftade av sina bett. Hur förhåller det sig då med detta?
Låt oss bena upp saken i lugn och ro.
- För det första: Järn är inte särdeles giftigt. Det ansamlas inte i kroppen utan kissas eller bajsas rött snart ut igen.
- Järn som kommer ner i magen på hästen tas inte upp helt och hållet. Jag vet inte hur stor ”biotillgängligheten” är, men vi kan förutsätta att den är rätt låg för järn i olöst form, och säkerligen inte särdeles mycket bättre för rost som hästen slickar i sig. Bäst biotillgänglighet verkar järnsalter ha och sådana finns det inga i bettet.
- Lindriga förgiftningssymtom uppträder hos människa vid ett intag av minst 20mg järn per kilo kroppsvikt. Omräknat på en häst på 500 kilo betyder det att den vid ett och samma tillfälle måste stoppa i sig 10 gram järn för att dosen alls skall vara lite giftigt.
- Ett bridongbett inklusive ringar väger 150 gram. För att hålla sig lätt förgiftad, måste alltså hästen tugga i sig ett helt bridongbett, inklusive ringar, på 15 dagar.
- Då har vi ändå inte räknat med att om hästen får järn i munnen spottar den nog helst ut det. Om den råkar få ner järn i magen, bajsar den ut det mesta igen.
- Vi kan nog således konstatera att för att förgiftning alls skall kunna uppstå behöver hästen tugga i sig så kolossala mängder bett att det skulle märkas tydligt varje dag att bettet försvinner.
Ovanstående har jag fått hjälp att räkna ut av en elev som är forskare på Astra-Seneca. Jag har även frågat min veterinär, som berättade att enda gången han hört talas om järnförgiftning hos häst, är när man har injicerat järnmedicin i stora mängder direkt i blodet på hästen. Det har man ibland gjort på stressade travare för att försöka att häva deras blodbrist, som berott på helt andra saker (stress). Då har man sprutat in sådant man ger menstruerande kvinnor mot blodbrist.
Om man letar på Internet hittar man snart att vanligaste orsaken, och den enda nämnda, för järnförgiftning hos husdjur är att hundar råkar äta ägarnas järnmediciner.
Tja, vad vill jag då säga om med allt det här? Dels vill jag lugna er; Era dyrt inköpa järnbett är inte giftiga! Dels vill jag återigen säga att saker inte behöver vara sanna, bara för att de uttrycks med pondus. Dels vill jag uppmana er att om era hästar blir dåliga, leta troligare orsaker än bettet!
Man har emellertid sett ”metall-förgiftning” hos hästar. En del hästar är som en del människor nickelallergiker. Sådana hästar kan få fula sår i mungipan av förnicklade bett. Intressant är att när nickelbett blev omoderna för kanske 20 år sedan var det för att man var rädd att flagorna skulle åstadkomma sår i munnen, alltså inte för allergirisken. Ifall hästar verkligen fick sår i mungipan av nickelbett eller kanske va andra orsaker (för lågt sittande nosgrimmor?) lär vi aldrig få reda på för jag tror inte att någon har träffat en drabbad häst.
Jag har genom åren hört mängder med sådana här kvasivetenskapliga förklaringar till saker och ting. Ofta tror jag att deras främsta syfte är att ge hästägaren anledning att med ”vetenskapligt beskydd” göra sig av med gårdagens mode och hoppa på det nya. Har man tröttnat på det rostande järnbett man för några år sedan köpte övertygad om dess fördelar, kan det vara tryggt att han en bättre förklaring än att man helt enkelt har tröttnat på det.
En annan viktig sak med allehanda rykten av den här typen är ju onekligen den skrämmande effekt de har på oss arma hästägare. På samma sätt som nyblivna föräldrar gärna går på en massa modetrender i sin oro över att vara dåliga föräldrar, så gör vi hästägare detsamma.
För några år sedan var tränsbett höjden av ohälsa efter att ha varit höjden av ridkunnande under 50 år. Googla gärna på ”sötmalm” och ni kommer endast att hitta hästrelaterade sidor. Ordet ”sötmalm” är uppfunnet för att tilltala hästägare och få dem att tro att vanligt järn är något annat och bättre. De engelska sadlarna blev hästplågare när bomlöst blev populärt. Men snart fick Bentsadeln rykte om sig att bli sned i bommen (har någon sett en bentsadel med sned bom ber jag er hojta till). Detta skedde som genom ett mirakel samtidigt som Bents nya sadel, Epona, lanserades…