Tankar och funderingar : Sol- och vårad

Jag blev riktigt arg häromdagen.

Jag fick ett mail från Lotta, som beskrev sig som en medelmåttig ryttare. Lotta hade fått hjälp av sin ridlärare att köpa en häst. Ridläraren rekommenderade en 5-åring som verkade ha ett bra temperament, och den köpte Lotta.

När hästen är hemkommen säger ridläraren att Lotta Medelmåtta inte får rida sin häst förrän den lärt sig att bära en ryttare. Lotta får höra att om hon vill förstöra hästen, skall hon rida den själv. Ridläraren utser sig själv till beridare och rider även lektion på hästen för sin egen tränare, som talar om för Lotta Medelmåtta hur viktigt det är att hon får den här hjälpen med hästen.

Och stackars Lotta får betala.

I detta läge skriver Lotta till mig och undrar oroligt om hon som medelmåtta någonsin kommer att kunna rida sin häst utan att skada den.

Och detta gör mig så arg. Inte att Lotta vill rida sin häst. Det som gör mig så arg, är hur denna förvisso extrema historia berättar om hur vi ryttare är, och vilka besserwissrar vi alltid försöker vara.

Jag har hört liknande saker förr.

Om en ridlärare köper en häst till en elev, måste ju syftet vara att eleven skall kunna rida sin egen häst! Även en medelmåtta kan rida en häst utan att denna blir förstörd. Man behöver ha en hyfsad balans på hästen, d.v.s kunna rida lätt och stå i fältsits i galopp, och vett att inte belasta tygeln i onödan. Klarar man de sakerna skadar man ingen häst.

Om en helt oerfaren ryttare köper en oinriden häst kan jag hålla med om att det kan behövas hjälp, men en femårig häst är oftast grundriden och framför allt färdigvuxen varför det, så att säga, bara är att rida.

Jag har haft tur i mitt hästliv, som alltid blivit betraktad som duktig, där jag har haft häst. Min första häst köpte jag när jag var ridlärare i Orsa, och därefter har jag ju alltid varit ridlärare och ansedd som snäppet duktigare än omgivningen. Därför har jag sluppit den pennalism som finns i alla stall, och som särskilt vuxna nyblivna hästägare råkar ut för. (Däremot har det säkert pratats bakom min rygg, men det är en annan historia.)

Men det är detta Lotta Medelmåtta råkat ut för. Genom att tala om för Lotta hur svårt allt är och hur viktigt det är att vara jättejätteduktig, gör Lottas ridlärare det misstag som jag ser så ofta. En ridlärares jobb är inte att tala om hur svårt ridning är, utan att förmedla ridkunnandet på ett sådant sätt att det blir enkelt! En ridlärare skall inte hävda sig genom att göra ridning märkvärdigt. Som ridlärare skall man hjälpa eleven att klättra upp på ens axlar, så eleven kan bli än klokare och se än längre än man själv lyckats med.

Men ofta får medelmåttan höra hur viktigt det är att göra en massa konstiga saker ”för sitt eget bästa”, och, framför allt, ”för hästens skull”. På det viset förminskar vi medelmåttan istället för att hjälpa Att uttrycka oss så till den okunnige har vi alla gjort oss skyldiga till. Jag skall erkänna, att i början av min ridlärarkarriär är det stor risk att jag betett mig lika illa och oprofessionellt som Lotta Medelmåttas ridlärare här gör, och klappat mitt ego genom att få andra att tro att det jag gör är svårt. Men det blir inte bättre för det! Ridlärarens jobb är att visa hur enkelt saker är, och få elever att själva uppleva det som enkelt.

Jag anser att Lottas ridlärare sol- och vårar henne genom att få henne att köpa en häst som ridläraren sedan hävdar att bara denne kan rida. Jag rekommenderade Lotta att flytta sin häst till ett annat stall, där det kanske finns färre besserwissrar, och hon själv vågar ta initiativ.