Oftast när vi ser en hästs tunga, ser vi bara den lilla tungspetsen. Den är ganska platt och fin och verkar inte ta så mycket plats. Då är det svårt att förstå hur hästar kan ha olika tjocka tungor och behöver olika bett. Men om vi öppnar munnen och tittar på hela tungan, ser vi intressanta saker.
En bit in i munnen blir tungan mycket tjockare och betydligt mera oformlig. Övergången från smal tungspets till grov tungrot är mycket skarp. Jag tror att det är denna tjocka delen av tungan, som kan ställa till det för en den hästar.
Jag har hört Bent Branderup säga att denna valk kan börja olika långt fram på olika hästar. Även har jag tyckt mig märka det på andra sätt. Ponera nu, att denna tjocka valk börjar så långt fram, att den ligger an mot bettet. Kanske kan vi även tänka oss att hästen måste hålla tillbaka tungan, för att få plats med valken utan att den krockar med bettet.
Där har vi nog en av förklaringarna till att en del hästar gapar, tuggar frenetiskt och är oroliga i munnen. Hästar som beter sig så brukar även trivas bättre med hög tungfrihet, vilket ligger i logikens natur.
Om vi då tänker hur tränsbettet arbetar. Tränsbettet åker ju uppåt/bakåt i munnen när vi sträcker tygeln och borde därför krocka med valken på ganska många hästar.
Kanske är det därför som en del hästar inte trivs med tränsbett? Kanske är det därför min Robust den första tiden drog och sörplade så väldigt på tränsbettet? Kanske var det därför han försökte vända upp och ned på det oledade tränsbettet, så det hamnade över valken?
Kanske var det bara för att han vara lekfull.
Jag tror, att det är hästar med valken långt fram som föredrar stångbett med hög tungfrihet. När du sträcker tygeln på ett sådant, lämnar det ju extra plats för tungan. Stångbett utan tungfrihet klämmer ju åt om tungan när man tar i tygeln, det gör inte bett med högre port, i alla fall inte lika markant.
