Jag fick en gång, kanske för tio år sedan, frågan vad jag tyckte jag hade kvar att åstadkomma med min ridning. Mitt svar blev att jag ville bli bättre på att förklara galoppombyte. Det är den dröm jag har: Att bli bättre på att förstå ridning och bättre på att förklara ridning.
Under många år försökte jag att rida och utvecklas, rida för att bli framgångsrik, bli känd så jag fick rida fler hästar. Det kändes rätt snart platt.
När jag vill diskutera intressanta rid-saker med ryttare kommer det rätt ofta något råd som skall göra att min häst går bättre. I går funderade jag här på bloggen om varför en del hästar är hårda i munnen. Många av de svar jag fått är förslag på vilket bett jag kunde sätta på min häst eller hur jag skulle rida honom bättre. Sådan vändning tar ofta diskussioner. Mången svarade med förslag på lösningar, ingen var intresserad av att dryfta orsakerna.
För mig är det emellertid rätt ointressant hur bra mina hästar går. Det är inte deras uppgift att vara lättridna och gå bra. Deras uppgift är att lära mig mera ridning. Jag funderar inte kring ridning för att få mina hästar att gå bättre och prestera på högre nivå. Jag funderar för att hitta sätt så alla hästar kan gå bättre, och för att hitta sätt att beskriva och förklara så fler kan ta till sig det jag upptäcker och lär mig.
När jag diskuterar ridning vill jag hitta de logiska system som är ridning. Jag söker kunskapen – inte bekräftelsen. Hur väl mina hästar presterar är ointressant. Jag lär mig inget på att få beröm. Jag lär mig genom att höra logiska förklaringar.
Därför känns det inte längre intressant att rida för instruktör. Jag tror jag lär mig lika mycket på att sitta på läktaren och se ridlektioner än att själv deltaga som ryttare. Fördelen med att sitta på läktaren är att det finns mer tid för analys än om man är upptagen med att utföra en massa instruktioner. Testa ridlärarens hypoteser kan jag göra när jag kommer hem.
Jag kände länge att mina hästar måste vara ”sämre” än mina elevers hästar. Om jag rider välavlade och lättridna hästar lär jag mig inte lika mycket som om jag rider mera knepiga hästar med sämre förutsättningar. Om det är klurigare och mera tankekrävande att rida mina hästar än vad det är för mina elever med deras, då har jag bättre möjlighet att samla in tillräcklig erfarenhet för att på ett bra sätt kunna lotsa mina elever framåt.
Där har mina hästar sin uppgift. De behöver inte ha bra mun,. De behöver inte gå i en vacker form. De behöver inte ha luftiga och lättridna gångarter. Det enda de behöver, är att att stå ut med mina experiment.
Tillsammans kan mina hästar och jag vara nyttig för ridvärlden. Inte genom att prestera och vara eleganta, utan genom att experimentera oss fram till mer kunskap och fler lösningar, och genom att försöka sprida kunskapen.
Ponera att jag skulle “satsa” och vinna DM i Västergötland. Vad hade det lett till? DM vinns varje år så min närvaro skulle ju just inte tillföra något. Alltså vore det gjort i onödan.
Ponera att mina hästar och jag hade tävlat i svår dressyr, eller hoppning för den delen. Hade det tillfört något bestående till ridningen? Hade det gjort er till bättre ryttare? Hade det alls tillfört er något om mina hästar presterade på högre nivå?
Nej, just det. Därför är det inte viktigt för mig heller. Att prestera för egen njutning känns inte motiverat.
Däremot gör det skillnad om jag kan förklara saker på ett sådant sätt att fler kan rida bra. Det kan ha betydelse för er. Där kan jag göra nytta. Att jag rider bra på mina egna hästar tillför ingenting.
Troligen missar jag en del elever eftersom de inte kan hitta en massa resultat och meriter om mig. Det finns elever där det verkar viktigare att läraren har rosetter på väggen än att han kan förklara logiskt. Den typen av elever dyker upp hos mig då och då, men vi brukar rätt snart skiljas åt igen.
Vill du veta vad jag kan – titta inte när jag rider. Läs min bok!