I senaste numret av Hästfocus skriver forskare om täcken. Deras sammanfattning är den vi alla vet: Så lite täcke som möjligt! Jag håller med dem om det: Så lite täcka som möjligt. Men vad är lagom mycket täcke?
I min barndoms Partille såg jag aldrig täcke på hästarna, men å andra sidan såg jag inga hagar heller. Hästarna stod på stall – eller reds. När täcken började dyka upp i min värld var det bomullstäcken; stalltäcken. När jag kom till Avesta 1982 fanns det både hagar och stalltäcken, med den underliga metoden att hästar gick nakna i hagen och fick täcke på sig när de kom in på kvällen. Jag har svårt att tro att det har varit ett bra system.
Genom åren har jag provat de flesta system med täcken. Dels ovanstående, senare att hästarna hade täcka på i hagen och stod nakna inomhus på natten, och så småningom att de hade olika täcken ute och inne. Trots att täckes-systemen aldrig var min idé blev det alltid mitt jobb att byta täcka på alla hästar två gånger om dagen …
När jag skilde mig och lade ned det aktiva hästeriet 1995 införde jag mitt eget system: Inga täcken alls och inga klippta hästar. Det fungerade bra när hästarna gick i hage på dagen och stod inne på natten. Då fanns det alltid någon tid på dagen när de var rena och torra så man kunde rida dem, och de torkade fint varje natt. Alla hästar verkade må bra.
Så flyttade jag till Skogsryd och bytte stallet mot en ligghall. Här har aldrig funnits boxar att ställa in hästarna i, och det förändrade snart täckes-systemet igen. Jag upptäckte efter hand tre saker.
-
Gamle Kalle förs så han huttrade en dag när det regnade och var kallt. Som tur var hade jag ett regntäcke att lägga på honom. Jag gick rakt ut i den regniga hagen och lade täcket på hans rygg. Strax stod han lugnt och åt. Så det är bra att lägga täcke på hästarna när de fryser. Då mår de bättre.
-
Napoli fick regnskållor. Därför fick han täcke så ”eksemen” läkte ut.
-
Hästar i vinterhage utan täcke är – skitiga och blöta. Ville jag rida fick jag välja mellan två saker som experterna avråder ifrån: Ha hästarna täckade – eller lägga sadel på en blöt och kletig häst. Hade jag haft stall hade jag kunnat ställa in dem några timmar och torka dem, men alla vet hur långsamt långhåriga hästar torkar på vintern och dessutom hade jag inget stall. Många gånger har jag låtit bli att rida eftersom hästarna varit skitiga. Andra gånger har jag bitit i det sura äpplet och sadlat den blöta hästen som ju inte blir fri från lera hur man än borstar. Och periodvis har jag valt att ha täcken på dem under ler-säsongen.
Ibland får vi välja mellan två onda ting. Experterna vill att hästar skall vara så lite som möjligt i stall – jag håller med – och experter vill att de skall ha täcke så lite som möjligt. Där håller jag också med. Experterna ”förbjuder” att ha täcke på för vår bekvämlighet, men jag är inte säker på att det är sämre än att ställa in dem i stall för vår bekvämlighets skull. Det senare är ju oftast alternativet till det förra.
För något år sedan tog vi av täckena när det snöat färdigt och var klara fina kalla vinterdagar. Vi märkte ju då att hästarna verkade nöjdare, och framför allt att de rörde sig mer utan täcke än med täcke. Den upptäckten har återigen gjort oss mer restriktiva med täcken.
Det är svårt att vara helt pragmatisk med täcke. Det finns så många parametrar. Vet jag att det skall vara oväder täckar jag hästarna om jag vill rida efteråt. De som riskerar regnskållor täckas oftare än de andra och de som fryser får täcke på sig direkt och ibland även i förebyggande syfte.