I ett blogginlägg härom dagen frågade jag mig om dressyr månne inte är det bästa sättet att utbilda en ridhäst. Egentligen vet jag ju att jag har fel. Dressyr är inte det ultimata sättet att utbilda en häst.
- I tidigmodern tid skickade kungen av Neapel en skolhingst som gåva till någon potentat längre österut. Hästskötaren och en ridhandbok lär ha ingått i gåvan. Snart fick han ett surt brev från mottagaren som var missnöjd med hästen. Han hade inte nytta av en häst som gjorde diverse lustiga skutt när han lade till skänkeln, han behövde en häst som tog fart framåt.
- Långt senare, under Krimkriget, märkte man att den manege-utbildade hästen var olämplig för praktiskt arbete.
- I litteratur från 1900-talets första hälft läser man ideligen i handböcker att dressyrarbetet inte får minska hästens brukbarhet. Hade dressyrarbetet varit ett optimalt utbildningssystem hade detta inte behövt skrivas.
Allt detta vet jag ju. Det finns fler tecken på att dressyr inte är optimalt, om jag tittar mig omkring.
Det verkar vara en allmän uppfattning att målsättningen med dressyrutbildning av hästen är att rida en uppvisning på den. En dressyruppvisning är ju inte riktigt det mest praktiska man kan ägna sig åt, och i strävan att rida uppvisningar är det nog mången som tullar på hästens brukbarhet varför dressyren dras i en riktning bort ifrån verkligheten.
Inför OS 1990 fick Louise Nathorst en uppmaning av en TV-reporter att beskriva dressyr med ett enda ord. Hon svarade ”vackert”. Jag hoppade högt där jag satt i in TV-fåtölj. Jag hade hoppats att hon skulle svara ”systematisk gymnastik” eller något liknande, även om det är två ord. Ordet ”vackert” hade jag aldrig förknippat med dressyr. Jag såg det som ett praktiskt arbete som skapade en ridhäst.
Nu när jag kan se alla dessa tecken jag samlat på mig genom livet som alla visar hur fel jag har kan det vara dags att jag frågar mig om det verkligen är dressyrryttare jag är. Omgivningens syn på dressyr stämmer inte med min, men jag får nog ge majoriteten rätt i tolkningen av ordet.
Varför har jag då sett mig som dressyrryttare och varför var det dressyr jag tävlade i en gång i tiden? När jag började rida fanns bara två inriktningar: Dressyr och hoppning. Hoppning verkade än mer ologiskt så det fick helt enkelt bli dressyr. På den vägen blev det.